Temavecka Samband, problem 2: Omvänd kausalitet

Tänk dig att du precis har fått tillskott i familjen. Den lilla knölen, vi kan kalla den ditt barn, skriker oavbrutet. Mitt i nätterna, helt oprovocerat, och vid de flesta av dygnets timmar. Du vill att barnet ska vara lyckligt och välanpassat. Så du slår upp några goda råd i en handbok om föräldraskap:

Efter att ha tillämpat metoden med dockan, och kännt lättnaden över att ditt barn tillfälligt skrattar och ler, blir det till en rutin i vardagen. Varje gång barnet skriker, kommer dockan fram. En enkel signal (S) leder till en reaktion (R) hos föräldern. Men, vem är det som styr?

(Rat says: Every time I pull the lever, that guy gives me food).

Om man tittar lite bredare på forskning och föräldraskap, så kunde man för några år sedan ofta få rådet i självhjälpsböcker om ”Good parenting” att både sätta gränser och ge värme till barnen (vilket skulle förebygga kriminalitet och främja skolutveckling, bland annat):

http://en.wikipedia.org/wiki/Parenting_styles

Ett intuitivt bra råd. Men tänk om det är barnen som formar föräldrarna? En hypotes skulle kunna vara att välanpassade barn uppskattas av föräldrarna, som då ger dem mer värme. Om barnen börjar bete sig illa, supa eller slåss, så minskar plötsligt graden av värme från föräldrarnas sida. Då är det frågan om omvänd kausalitet – att antagandet om kausal riktning har varit felaktigt när rådet gavs.

Forskning i motsatt riktning, som nyanserat debatten genom att undersöka växelvis påverkan mellan föräldrar och barn, har också fått ett populärt genomslag på senare år. Läs till exempel följande artikel i DN:

http://www.dn.se/insidan/lyssna-i-stallet-for-att-kontrollera-1.541539

Det går inte att anta en enkel kausal riktning där föräldrar är en oberoende kraft som inverkar över barnens liv, uppifrån och ner. Det finns också starka belägg för att barn kan påverka sina föräldrar, genom bland annat sitt temperament, genom så kallad ”coersion” (att vara så jobbig att föräldrarna ger upp), eller diskussioner i hemmet, där även barn kan ge råd till föräldrarna.

Förutom det här problemet kan man också problematisera en enkel syn på föräldrar som orsaksagenter genom att titta på allt annat de låter sig styras av: Skolans råd, vännernas råd, självhjälpsböcker… En fullständig bild kan med fördel placeras in i Bronfenbrenners ekologiska modell från 1979, där familjen bara är en liten enhet i ett mycket stort sammanhang.

Annonser