Temavecka Samband, problem 1: Externa variabler

Vi tar idag avstamp i det ofta anförda resonemanget om glassätning och drunkningsolyckor. Logiken är enkel: Ett antal faktorer i kombination med varandra kan teoretiskt få någon att drunkna (närvaron av minst 1,5 liter vatten, närvaron av en individ med lungor, placerandet av vattnet i lungorna på ett eller annat sätt). Dessa saker kan vi kalla orsaksfaktorer. Samtidigt finns ett antal saker som brukar finnas i närheten, när orsaksfaktorerna också finns i närheten (där folk badar brukar också solen skina, där brukar också säljas glass). Dessa saker kan vi lite ytligt kalla riskfaktorer.  Eftersom riskfaktorerna (t.ex. glass) har samband med orsaksfaktorerna (t.ex. närvaron av en stor någorlunda varm vattenmassa), så uppstår ett samband mellan riskfaktorerna och utkomstmåttet (hur många som drunknar). Väljer man i detta läge att gå ut och mäta glasskonsumtionen, och frekvensen av drunkningsolyckor, så missar man en hel del viktiga externa faktorer. Om man från en sådan studie rapporterar att ”glassförsäljning har samband med drunkningsolyckor”, eller tolkar en sådan rapportering som att ”glass gör det svårare att simma” (denna tolkning har gjorts när jag testat exemplet på en panel), så blir det en ganska bra illustration av problemet.

Är det bläckfiskglassen som drar ner oss i djupen?

Dagens tumregel är att fråga: Vad kan mer ha ett samband med det här? Vi ska titta på några illustrativa exempel.

Först ut är en artikel ur Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/mathalsa/mathalsa/processad-mat-okar-risken-for-depression_3742815.svd

Här rapporteras en studie på ett sådant sätt som får skräpmat att framstå som en möjlig orsak till depression. Jag vill inte ta skräpmaten i försvar, men frågan är forfarande: Vad kan mer ha ett samband med det här?

Börja med att jämföra de som äter på den skabbigaste transfett-utskänkningen i Din stad, med de som äter på den fräschaste raw-food-inrättningen. En aning stereotyp jämförelse, men finns skillnader i övrigt mellan dessa grupper, vad gäller socialt och ekonomiskt kapital, umgänge, bostadsområde? Kan några av dessa saker fungera som buffert mot depression, om de är adekvata? Möjligheten behöver övervägas. Utbildning var den enda av dessa faktorer som nämndes som kontrollerad i studien.

Jämför sedan de tillfällen då du eventuellt stannat på en fastfood drive-in, med de tillfällen då du stannat hemma och gjort ett långkok. Hur såg vardagen ut vid de bägge tillfällena? Fanns skillnader i stressnivå, i mängden tillgänglig tid till att intressera dig för det egna välmåendet, eller i närmiljöns utformning?  Kan skillnaderna påverka depressionsrisken på längre sikt hos de som äter snabbmat ofta?

Alla dessa faktorer kan betraktas som externa variabler, och om de räknas in i samma ekvation som skräpmaten och depressionssymptomen kan sambandet helt slukas upp.

Vi fortsätter med Aftonbladet. Sambandet mellan pengar och lycka är en väl genomtjatad statistisk artefakt som jag kanske ger en egen temavecka någon gång:

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2565150.ab

För den här gången nöjer vi oss med att konstatera att de som tjänar över respektive under 20 000 kronor skiljer sig på en mängd olika sätt, utöver inkomstnivån. Bland låginkomstgruppen saknar många arbete, vilket är att betrakta som en helt annan livssituation än de som har arbete. På platser som har en medelinkomst över denna nivå är ofta infrastrukturen bättre och möjligheterna till utbildning fler. De som inte löneförhandlar kanske har sämre självbild än de som gör det, och då kan det vara självbilden som påverkar rapporteringen av lycka. Jag har en futil förhoppning om att den 999:e person som skriver om det här sambandet i tidningen ska ha en utförlig diskussion om sådana externa variabler.

Slutligen ett tema som är något av en socialpsykologisk klassiker: TV-tittande och aggressivitet bland barn. Den här debatten sparkade igång genom Albert Banduras Bobo-doll-studie, som visade att barn som sett vuxna utöva våld på en docka, och blivit belönade för det, var mer aggressiva mot dockan efteråt. Orsakerna är enligt Bandura bland annat vilka modeller barnen har tillgång till för sitt beteende, och hur de bedömer möjligheten att bli belönade/bestraffade för ett beteende. Efter den här studien är antalet tv-debatter om tv-våld, och antalet sambandsstudier mellan tv-tittande och aggressivitet, oräkneliga.

En pojke går loss på en docka

Sidan psykologiskt.se lyfter i följande artikel fram ett antal externa variabler:

http://psykologisk.se/samband-mellan-tv-tittande-och-aggressioner-hos-sma-barn-enligt-amerikansk-undersokning/

Forskarna spekulerar i att det kan finnas många orsaker till det aggressiva beteendet, som att barn som ser våld på TV blir mer okänsliga för det, att föräldrar som inte sätter upp tydliga gränser för tv-tittandet eventuellt är ”slapphänta” även när det gäller annat gränssättande, och att barnen förlorar en viktig del i socialiseringsprocessen när de passivt konsumerar tv istället för att leka med andra barn.”

Så då är det väl för tidigt att dra några kausala slutsatser? Men i samma artikel hittar man tillämpningen:

”The American Academy of Pediatrics rekommenderar att barn 2 år eller yngre inte utsätts för medier överhuvudtaget och att mediekonsumtionen för barn 3 år eller äldre inte ska överstiga 2 timmar per dag.”

Det kan naturligtvis finnas en mängd anledningar till att begränsa tv-tittandet. Men i sammanhanget framstår ju AAP inte i alltför smickrande dager. Det kanske är orättvist av psykologiskt.se, för AAP måste väl haft fler studier i ryggen, med bättre kontroll, och fler utkomstmått?

Annonser