Den här filmen gav mig psykologens motsvarighet till den pinsamma känsla jag antar att en Jedi skulle få av att se The Phantom Menace. Ofta vill man bara skrika. Ibland påpekar man istället torrt att psykologer inte jobbar så (läs: inte jobbar alls om man är i Kevin Spacey’s tillstånd). Att han bryter mot varannan princip i den yrkesetiska grundkursen är väl att uttrycka sig milt.

Hollywood har en lång historia av att misstänkliggöra psykologiskt och psykiatriskt arbete. Det var den filmindustrin som etablerade ordet ”Shrink” för 44 år sedan. Det var en förkortning av ”Head-shrinker”, vilket förekom i filmer på 1950-talet, som en nedsättande term för psykiatriker.

Går man längre tillbaka i tiden förekom bona-fide huvudkrympning först bland sydamerikanska stammar i det som nu är Peru och Equador. Tanken var att hindra anden från en dödad fiende från att komma tillbaka och hämnas. I ett krympt huvud kunde hämnd-anden inkapslas.

Efter andra världskriget hittades dessutom två krympta huvuden i Buchenwald. De användes följaktligen som bevis under Nürnbergrättegångarna någon gång 1945-1946. Att begreppet ”Head-shrink” dök upp bara några år därefter i Hollywood säger en del om ordets starkt negativa laddning.

”Hjärnskrynklare” är den svenska motsvarigheten, och översättningen förefaller lite märklig. Att cortex skrynklar sig beror såvitt jag förstår på att evolutionärt nyare hjärnsubstans ska få plats inuti vårt skallben. Så i strikt mening är det väl skallbenet som är en ”hjärnskrynklare”. Inte är det någon vidare bra översättning av ”shrink” heller.  Men i vilket fall som helst tycker jag inte att man ska använda termen om hårt arbetande kollegor i psykiatrin. Filmer som vill ge karaktärer trovärdighet kommer längre med att kalla dem vad de är specialister på, eller vad de har för yrkestitel.

Annonser