Eftersom den här bloggen är alldeles ny tänker jag definiera några begrepp – så som jag använder dem. Det lättaste sättet att förklara vad jag menar med populärpsykologi är nämligen att ställa det mot en del angränsande begrepp.

Folkpsykologi

Alla människor är naiva psykologer säger jag ibland, och då är jag inne på folkpsykologi. Varje dag gör vi bedömningar av oss själva och andra, vi har ideer om vad andra känner eller tänker på, och vi försöker förklara varför vi beter oss som vi gör. För detta använder vi etablerade förklaringsmodeller som inte är vetenskapliga, ibland inte ens i närheten av logiska, men som ändå fungerar hyggligt i de flesta vardagssituationer.

Vanligvis använder vi oss av önskemål och trossatser. Varför skriver jag den här bloggen? Till exempel kanske jag önskar att de som populariserar psykologi ska tänka efter lite mer, och jag tror att en blogg som kommenterar deras arbete kan få dem att tänka efter, där har jag också en outtalad teori om att någon annan bryr sig om vad jag kanske kommer att tycka. Inget av det här fungerar dock som orsaksförklaring till mitt handlande. Det kanske får mitt beteende att framstå som mer begripligt för mig själv, men det framgår inte i min naiva teori hur A (önskemål) i kombination med B (trossats) orsakar C (beteende).

”Varför öppnade du fönstret?” Frågar jag ibland. Ofta får jag svar av typen: ”Det behövdes frisk luft”. Återigen, en förklaring till beteende som man ofta är beredd att acceptera till vardags, men som är ovetenskaplig. Luften kom in efter att fönstret öppnades, men orsaken till beteendet borde rimligen gå att hitta innan beteendet utfördes.

Det slår mig att någon som vill ha vetenskapligt rimliga orsaksförklaringar som svar på sådana frågor lätt alienerar sig med sin omgivning. Kanske finns en diagnos för sådana, någon som känner till den?

Modern psykologi

År 1879 startade Wilhelm Wundt ett psykologiskt laboratorium (Redan 1875 hade William James en del utrustning i sin källare med liknande syften). Han hade karvat ut en tjänst i den då helt nya akademiska disciplinen som var ett avsteg från filosofi. Ungefär vid den tiden talar vetenskapshistoriken om uppkomsten av modern psykologi – det vill säga en akademisk disciplin med forskning som strävade efter att vara fristående från andra discipliner (eller, om Wundt fick bestämma, överordnad en del andra discipliner).  Sedan dess har mycket hänt både i termer av empirisk och teoretisk utveckling, men inget så radikalt att ämnet reducerats in i ett annat ämne, även om vissa kanske vill det.

Modern psykologi påstår sig, till skillnad från folkpsykologi, vara en vetenskaplig disciplin. Inom modern psykologi används metoder på ett systematiskt sätt, och forskare inom ämnet låter sig och sina metoder granskas av andra forskare. Tre viktiga inslag i metoderna är:

1) Kontroll – att eliminera påverkan på resultaten från sådana faktorer som ej avses att studeras. Om man till exempel vill ta reda på om glass orsakar drunkningsolyckor, så gäller det att se till att glass serveras i lika mängd under varma och kalla dagar, annars kommer någon elak lönnfet kritiker till studien bara påpeka (när de som ätit mer glass drunknar i högre grad) att det är värmen som fått dem att bada mer. För att ta ett vanskligt exempel.

2) Operationella definitioner – det här innebär att alla viktiga begrepp i studien ska kunna beskrivas i mätbara termer. Man kan till exempel inte nöja sig med att en forskare påstår att försökspersonerna var berusade. Då ska det framgå hur mycket alkohol de druckit, under hur lång tid, och under vilka omständigheter (att ta en namnlös drink i ett labb där en man i vit rock står under lysrör med blåstickigt ljus skapar helt andra förväntningar, än att ta  en ”Knulla på stranden” i en mjuk soffa bredvid Emma Peel eller Jarvis Cocker) .

3) Replikerbarhet – någon annan ska kunna testa samma sak och få ungefär samma resultat. Om du till exempel påstår att ägg kan ställas på högkant vid ekvatorn under fullmåne så kan jag ju åka till ekvatorn och se om det stämmer. Om du däremot påstår att iprenmannen bor på din vind, och om kvällarna gnäller om ”dvärgvetesyndromet”, men att han bara kommer fram ibland och i övrigt inte går att hitta, är det knappast replikerbart).

Nu kanske någon säger att det finns en massa modern psykologi som inte har de här inslagen. Men då bestämmer vi helt enkelt för definitionens skull att moderna psykologer i alla fall strävar efter dessa saker, och om de inte är i närheten av att lyckas så är det inte modern psykologi.

Populärpsykologi

Även om de flesta psykologer är smarta nog att slå sig själva i huvudet gång på gång och upprepa mantrat: Använd mer konkreta ord, korta ner texterna, förklara alla tabeller i termer av vad de betyder för människor, och förklara förklara förklara, så blir forskning ibland lite svårbegriplig. Många känner sig lockade att hjälpa till med den här biten, journalister, författare, forskarkollegor, redaktörer, bloggare, och tar då vetenskapliga journaler eller presentationer och förenklar eller förpackar på ett mer tillgängligt sätt.

Populärpsykologi kan kort beskrivas: Återgivning av teorier, metoder, eller slutsatser från modern psykologi, på ett tillgängligt sätt för en bredare publik än psykologer. Av detta finns som ni förstår en massa olika varianter.

De flesta psykologiforskare jag pratat med är glada att populärpsykologi finns. Det kan väcka intresse för ämnet hos en bredare grupp människor, och göra saker en aning mer begripliga som annars kanske missförstås ännu mer än de gör i populärpsykologin. Men de inser också, liksom jag, att det finns en del fallgropar. Många gånger har forskningsfynd blivit slarvigt rapporterade, övertolkade, tillämpats innan de testats ordentligt, eller i värsta fall medvetet förvrängts och missbrukats. Trots alla fallgropar finns det en del journalister som lyckas dansa fram på en smal spång utan att ramla och skada sig själva eller andra. I den här bloggen kommer vi förhoppningsvis kommentera både bra och dåliga exempel.

Magnus Lindwall och Stefan Söderfjell noterade i en artikel i Newsmill några kännetecken på ”poppsykologer”:  http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/13/poppsykologi-och-behovet-av-ett-bull-shit-filter

– De erbjuder i regel tämligen enkla sanningar på komplexa problem, ofta i form av så kallade steglösningar (tre steg till lycka, t.ex.)

– Lösningar für alle, tillämpningar generaliseras ofta till att passa alla som råkar läsa den populärpsykologiska källan.

– De är ofta skickliga på att sälja sig själva. Just tillgängliggörande och snygg paketering av information passar bra in i alla former av marknadsföring.

– Självkritiken och det kritiska perspektivet lyser med sin frånvaro. I många fall nöjer sig populärpsykologer med att citera en källa, eller hänvisa till någon som sagt något utan att ta upp en massa utrymme för kritisk diskussion.

Kvasivetenskaplig psykologi

Nu blir det lite krångligare. Det finns nämligen påstådda forskare som låter bli att använda en vetenskaplig metod, men som medvetet försöker ge intryck av att de har gjort det. Då är det fråga om kvasivetenskap.

Till exempel kan det innebära att använda ett språk som är så svårt att förstå, att man inte kan granska vad som egentligen sägs (det krångliga är att psykologer ibland gör detta av misstag, men kvasipsykologer gör det alltså medvetet).

En filosof vid namn Frank Cioffi menar i boken ”Freud and the question of pseudoscience” att Sigmund Freud var en kvasi- eller pseudopsykolog. Cioffi var så arg när han skrev boken att första meningen blivit mer än en sida lång (en bra bit över 200 ord) och innehåller hela 11 stycken ganska allvarliga anklagelser , bland annat att Freud har ljugit om väsentliga uppgifter, förvrängt information, och hittat på data.

Jag ska för tillfället inte ta ställning till om Cioffi har rätt i sin bedömning, men i ett tidigare blogginlägg kallade jag J. B Watson för den första moderna populärpsykologen. Vad ska jag då säga om Freud med hans storsäljare som ”Drömtydning” och ”Vi vantrivs i kulturen”? Mycket kort kan man, om man accepterar Freuds metoder, se honom som en inspiratör och teoretiker lite vid sidan av modern psykologi, och en viktig sådan. Eller, om man snarare accepterar Cioffi’s med fleras kritik, klassa Freud som kvasipsykolog. Det här ska som sagt inte utredas nu, men för protokollets skull kan nämnas att Freuds enorma inflytande under 1900-talet har väldigt lite att göra med hur man kan kategorisera honom idag, lika lite som Cioffis affekttillstånd år 1998 har med saken att göra.

Annonser