thomas erikson 2

Thomas Erikson signerar.

”Du har säkert stött på den här personen: en spännande människa som är otroligt karismatisk, trevlig, charmig och hjälpsam. Som alltid har en komplimang i beredskap. Och som garanterat får dig att må bra. Du tror på det du får höra, även när det låter falskt – eftersom det känns så bra. Men det som verkar för bra för att vara sant är troligen det …”

Så här presenterar bokförlaget Forum karaktären ”psykopaten” som är antagonist i denna bok. Jag vet inte om det slagit dem hur många den här vaga beskrivningen kan passa in på. Till exempel konsulten som säljer enkla budskap… När budskapen är designade för att få folk att må bra i stunden, få dem att köpa budskapet snarare än på långsiktig utveckling, då är det precis ett sådant här manipulationsknep. Frågan är om vi ska kalla det psykopati eller helt enkelt bra sälj? Nåväl…

Låt oss ta avstamp i ett inslag i TV-programmet Fråga Doktorn. De presenterar Thomas Erikson, leende på bild med en speaker som säger ”Psykopater döljer sig mitt ibland oss”. Där studsar jag till… Inte menar de att den där trevliga mannen är..? Nej, han ska berätta om psykopati, något han enligt Forum kan göra ”initierat”. Bakgrunden är hans bok ”Omgiven av…” och att han enligt i sin yrkesbakgrund kommit in på hur människor fungerar ”och hur jag själv fungerar – där gjorde jag massor av förfärande upptäckter – men det ledde mig in på ämnet” samt att han någon gång blivit ”..rejält grundlurad…”. Som psykolog blir jag tveksam till meriterna. En thriller går att skriva utan att vara expert på ämnet. Att ha egna erfarenheter, ja låt oss göra en jämförelse – kan den som förlorat sina pengar i poker berätta om hur bra pokerspelare fungerar? – Kanske, men det är i alla fall ingen garanti för kompetens. Hur som helst får jag sympati för den här mannen. Klart han ska få berätta om sin bok!

Vad säger då Thomas Erikson och vad säger psykologin?

  • Det finns 200 000 psykopater i Sverige. Lika många som bor i Uppsala. ”Men säg nu inte att han sa att alla i Uppsala är psykopater…” invänder Thomas själv. Där har vi släppt kritiken mot den här fantasisiffran och hamnar i humorn istället. Ett av påverkansknepen som Erikson gjort till sitt signum. Hur som helst, ”det finns få välgjorda vetenskapliga studier som visar hur många…” säger Karolina Sörman på Karolinska Institutet (https://www.forskning.se/2017/10/11/charmen-med-en-psykopat/). Jaha, det var ju tråkigare med sanningen, att vi inte vet. Faktum är att det är jättesvårt att veta, det är inte så lätt att studera en hel befolkning och få alla (inklusive psykopaterna) att svara sanningsenligt om sig själva. Men vi har fått höra något vi tror när vi hör det – eftersom det låter bra – nämligen att vi vet hur många psykopater det finns i Sverige…
  • Vad är då en psykopat? – Det är en personlighetsstörning, säger Erikson. Och det stämmer väl ganska bra, även om den inte fått vara med i stora diagnosmanualen DSM-5 eftersom den fortfarande är omtvistad. Det som blir viktigt då är kriterierna för diagnosen. Erikson lutar sig här tungt mot Robert Hare:(https://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_Hare_(psykolog). Han är meriterad, absolut, men också kritiserad inom psykologin. Här till exempel en studie som säger att hans psykopatibegrepp är problematiskt, att hans checklista saknar reliabilitet och kan missbrukas: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18693491 . Märkligt nog verkar Thomas Erikson inte varit särskilt intresserad av vad svenska forskare har att säga, eller andra kritiska forskare i USA. Jag saknar en hel del namn!
  • Men det blir värre. Thomas Erikson måste som vanligt infoga sin färglagda DISA-modell i denna bok också (den modellen är ju en av hans bäst säljande produkter). Det finns idéer inom DISA-teorin om att det kan gå att formulera psykopati med hjälp av deras ”typer” (som inte är typer utan bara beteenden – enligt Erikson). Det finns nu två problem med den här modellen i det här sammanhanget: 1) Den är inte studerad i psykopatisammanhang alls. Det finns ingen vetenskap bakom kopplingen mellan den modellen och psykopati. Inga publicerade studier. Så det är bara hittepå, samtidigt lånar Erikson den omtvistade Robert Hare (som inte heller har med DISA att göra) som vetenskaplig referens, och kan därför kalla sin bok ”populärvetenskaplig” (enligt sin egen definition). 2) DISA-modellen bygger på en helt annan kunskapssyn är Robert Hares modell. Robert Hare tänker normativt, alltså att det finns vissa drag som är normalfördelade och att det går att sätta normer för de dragen som man kan mäta individer på. DISA-modellen är inte normativ utan bara subjektiv. Det finns idag ingen metod för att översätta mellan två så olika teoretiska modeller. Men det är en verklig thriller att läsa Thomas Eriksons försök. Tyvärr hoppar han över den mest spännande delen av handlingen, nämligen hur teoretiserandet egentligen gick till.
  • Hur ska man göra då, eftersom det finns så många psykopater mitt ibland oss? Återigen har Erikson själv gett en bra sammafattning i Fråga Doktorn. ”Man ska inte gå runt och vara rädd.” – Skönt. ”Men man ska ha en naturlig vaksamhet mot nya kontakter.” – Nu blir jag rädd igen. ”Man ska jämföra det en person säger med den den gör. Säger en person jag kommer klockan två men den gör inte det, då vet vi det.” – Oj, betyder inte det bara att någon är slarvig med tider??  ”Ibland finns ett mönster i det här… Människor som alltid har ett färdigt svar, som låter kloka, som kan slänga till det hela tiden” – Ja, sådana har jag mött i konsultbranschen, absolut. Det var för övrigt ett bra, färdigt svar. ”Du måste ha ett ganska välsorterat… Du behöver nästan skriva ner vissa saker”. – Ja, just det, det är ju det jag gör… I den här bloggen. Skämt åsido, jag menar såklart inte att Erikson är psykopat. Men hans beskrivningar av att känna igen en psykopat är så vaga, så allmänna, att jag lika gärna kan projicera dem på vem som helst. Det leder oss till nästa steg i kritiken av den här boken.
  • Till sist ska läsaren ”Gå därifrån”, eftersom en psykopat aldrig går att bota. (Inom psykologin pågår studier och försök att bota psykopater. Det är inget forskningsområde som kommit särskilt långt, men vi måste försöka. Och det verkar som att man i alla fall kan främja empati hos människor). Frågan är då, eftersom vi i boken inte fått något säkert sätt att identifiera en psykopat, vilka vi ska gå ifrån? Läsaren lämnas ensam med denna fråga och förväntas själv gå ifrån sina nära och kära om de är psykopater (vilket läsaren inte kan veta, bara misstänka – genom att ”jämföra det en person säger med den den gör” och ”skriva ner vissa saker”). Jag bara anar vilken katastrof det skulle bli om jag anlade den måttstocken i mitt liv.
  • Om evidensen för det psykopatibegrepp Erikson utgår från är problematiskt, minst sagt, så saknas den helt för hans råd om hur man ska agera. Därför blir också rubriceringen ”pseudovetenskap” mer passande än ”populärvetenskap”.

Psykolog Ulf Karl Olov Nilsson som recenserat ”Omgiven av…” kommenterar:

”Med sin skrämseltaktik är det riktigt obehaglig läsning som framkallar ett slags paranoia… Läsaren inkluderas i ett vi förföljt av ondska, ett vi av allmänt hyggliga medborgare som bör lokalisera och detronisera…orsakslöst omänskliga och obotligt onda maskiner”

”Finns det då inte psykopati, finns inte ondska? – Jo, men vi löser absolut ingenting genom att betrakta den som omänsklig.”

Enligt bokomslaget erbjuder den här boken ”100 procents skydd mot manipulation”. Men som det också står på omslaget: ”Det som verkar för bra för att vara sant är förmodligen det”. Det är klart, att den som alltid ”går därifrån” när någon börjar manipulera, får ett starkt skydd. Samtidigt blir det lite förutsägbart. Om jag varje gång någon försöker sälja boken ”Omgiven av psykopater” till mig, går därifrån, då kommer jag naturligtvis inte köpa den. Men säg att någon (en psykopat?) lägger boken utanför min egen dörr… Då är jag ju så manipulerad att jag inte kan gå hem!

Det skydd vi behöver mot manipulation är kritiskt tänkande. Den som har ett kritiskt tänkande på psykologiområdet kommer dock inte att ha någon nytta av den här boken. Kort sagt, ser du den här boken: Gå därifrån.

 

Annonser
färgkarta

Målarens färgkarta – mäter den människors beteenden?

Mycket kritik finns redan skrivet av Thomas Eriksons bok ”Omgiven av idioter”. Eftersom floden av missinformation och reklam om denna bok och teorin bakom den vida överträffar de vettiga källorna så lägger jag ännu ett blogginlägg till vågskålen.

Kort sammanfattning av boken (med risk att säga lite mer än boken egentligen säger, den är full av lustiga exempel som inte alltid leder resonemanget framåt):

  • Man kan ibland undrar hur och varför andra beter sig
  • Dessa funderingar blir mycket lättare om man grovt sorterar in alla människor i fyra färgfält: Gula, gröna , röda eller blåa.
  • Denna indelning kan man göra eftersom en psykolog på 60-talet (W Marsdon) sade att man kunde det. Argumenten han hade för det då var att en annan psykologiintresserad, läkare, använt en liknande indelning i fyra typer (C. G. Jung) flera decennier tidigare (detta nämns inte i boken).
  • Så där ja, nu är det bara att sluta tänka att andra är idioter, och istället tänka att de är någon av de här fyra färgerna (även om det i sig är idiotiskt).
  • Ja, just det: ”Den här boken gör inga som helst anspråk på att vara heltäckande…” (tur det¨).

Boken har sålt i mer än 100.000 exemplar, i flera länder och har många fans. Många människor hör också tydligen av sig till Thomas Erikson och berättar ingående om hur denna gamla teori på något sätt räddat deras liv/karriär/äktenskap och så vidare. Själv har jag svårt tro att folk visste så lite innan de läste boken att den här lilla informationen gör någon skillnad för dem (när de ändå redan kan läsa). Men låt oss köpa att det är så, och återkomma i ett annat inlägg om varför det kan vara så. Nu till vad psykologin säger.

  • Det här med att undra hur andra beter sig är något alla gör ibland, och det är ett särskilt studieområde inom psykologin. Det ryms under begrepp som ”naiv psykologi” och attributionsteori. Inget av detta nämns i Thomas Eriksons bok, han har osynliggjort en hel gren av psykologi, den som behandlar hans frågeställning.
  • De fyra färgerna är en förenkling av en modell av personlighet (kallades tidigare ”karaktär” – ett begrepp som nu anses gammalmodigt inom psykologi) som mycket riktigt W Marston lanserade en variant av. Marston är helt och hållet utdaterad inom psykologi. Studieområdet var i sin linda när han verkade. Antalet studier på området har ökat drastiskt, metoderna och teorierna har utvecklats. Inget av detta nämner Thomas Erikson. På sin hemsida, som svar på kritik skriver Erikson: ”I boken kallade jag Marstons arbeten för vetenskapliga, vilket varit korrekt historiskt sett.” Ja, det hade kanske kunnat anses korrekt om boken var skriven på 1960-talet. Ett vetenskapligt förhållningssätt innebär dock att ta till sig även senare information…
  • Till Eriksons försvar ska sägas att han inte utgår från några personlighetstest. Han ger sig inte in i begreppet personlighet, menar han, utan lämnar det åt psykologer. Det är ett intressant försvar, eftersom det kryllar av konsultbolag som säljer exakt samma tester, baserade på samma teorier – och kallar dem personlighetstester. Mer Erikson duckar kritiken (och jämförelsen med den mer vetenskapliga och moderna BIG Five-modellen). Så då är frågan vad Erikson menar med beteenden?
  • Beteende är något man gör. Alltså till exempel att skriva, det är ett beteende. Nu skriver jag. Jag är också en skrivande person, men det är inte ett beteende utan mer en beskrivning av mig som person (alltså något slags försök till personlighetsbeskrivning). Låt oss nu titta på hur Erikson definierar en ”röd” person: ”Driven, målinriktad, dominant”. Ser ni något beteende där? – Nej, bara abstrakta summeringar. Att vara ”dominant” är inget beteende. Däremot kan man säkert hitta en rad dominanta beteenden – till exempel att säga åt andra vad de ska göra (ett beteende), eller peka finger (ett beteende). Summeringen är i sig inget beteende. Den här skillnaden mellan abstrakt och konkret tänkande tränas psykologer i. Att konkretisera och fokusera på ett beteende kallas att vara ”operant” efter psykologen B. F. Skinner (som för övrigt skulle varit beredd att kasta alla personlighetstest genom fönstret, även de med vetenskaplig status). Min kritik mot Erikson här är dels att han inte klarar av att vara operant, alltså bara fokusera på beteende. Inte heller klarar han av diskussionen om personlighet (han slår istället ifrån sig jämförelser med personlighetstester med att han inte sysslar med personlighet).
  • Om boken då varken handlar om personlighet eller om konkreta beteenden, vad handlar den om då egentligen? – Ja, just ingenting (se sammanfattningen ovan).  Det är precis som med kejsarens kläder, väldigt naket. Men underhållande kanske (se Ulf Karl Olov Nilssons recension nedan)!
  • Det är mycket tveksamt om det är gynnsamt att dela in människor i fyra kategorier. Psykologen Britta Högberg har i två inlägg problematiserat hela företeelsen. Hon pekar på något viktigt. Nämligen att vi riskerar tappa nyanserna och därför se varandra sämre! (Hur skulle målaren klara sig med bara fyra sidor i sin färgkarta?).(http://www.dagensarena.se/essa/farglad-eller-farglagd-du-ar-mer-ett-personlighetstest/, http://www.brittahogberg.se/inte-den-vassaste-kniven-lagan/).  

Här är några andra läsvärda inlägg om boken

Mattias Lundberg som är docent i psykologi:

http://www.mynewsdesk.com/se/mattiaslundberg/pressreleases/omgiven-av-fyra-faerger-bara-foer-faergblinda-del-1-beteendevetaren-2604986

Jonas Hjalmar Blom som är Leg Psykolog:

https://www.jonashjalmarblom.com/blog/2018/4/11/vad-du-br-vara-medveten-om-nr-du-lser-omgiven-av-idioter-och-katergoriserar-mnniskor-i-fyra-frger

Vi avslutar positivt. Ulf Karl Olov Nilsson som är Leg psykolog, psykoanalytiker och poet skriver en enligt mig snäll recension av boken här:

https://www.pressreader.com/sweden/svenska-dagbladet/20180728/281487867149639

 

Jag har flera gånger senaste tiden fått frågan om skillnaden mellan en beteendevetare och en psykolog. Anledningen är det som Thomas Erikson säger i föreläsningar: ”Jag är beteendevetare, inte psykolog.. Jag ska komma in på skillnaden senare…”. Många slutar lyssna innan han kommer till fortsättningen, och de som fortsätter lyssna blir gravt vilseledda. Här kommer en kort genomgång i punktform av tre helt olika frågor:

  1. Vad är en psykolog?
  2. Vad är en beteendevetare?
  3. Vad är Thomas Erikson?

 

Vad är en psykolog?

  • Psykolog betyder ungefär ”någon som tillämpar psykologisk teori”.  Om hen verkar inom hälso-och sjukvård, eller inom verksamhet som kan omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (till exempel jag som är psykolog inom skola och ibland kan göra något hälsorelaterat uppdrag), då är titeln, och titlar som innehåller ordet psykolog, reglerad i lag. Även om det inte är reglerat i lag inom alla branscher så är det så klart en signal från lagstiftarna om att titeln ska betyda något specifikt, och inte användas felaktigt. Den som kallar sig psykolog ska i regel vara legitimerad psykolog (se nedan) eller vara på väg att bli legitimerad och ha handledning (PTP).
  • Legitimerad Psykolog är en skyddad titel för en profession som bygger på psykologisk kunskap, erfarenhet och yrkesetik.
  • Med psykologisk kunskap menas vanligtvis ”bästa tillgängliga kunskap”, det vill säga uppdaterade, vetenskapliga studier med bra metodologi, främst inom psykologiområdet (men det är såklart viktigt att kunskapen tar hänsyn till forskningsfynd även inom andra relevanta områden). Psykologisk kunskap uppdateras ständigt vid de universitet som bedriver forskning på området, ibland även inom andra institutioner.
  • Erfarenhetskravet innebär att psykologer måste få erfarenhet av till exempel psykologisk behandling under sin utbildning. Första året en psykolog arbetar är praktik under handledning (PTP). Under den fortsatta karriären måste psykologen lära sig av erfarenhet och ta del av andras erfarenheter för att bli riktigt bra. Det räcker alltså inte med rent akademisk kunskap.
  • Yrkesetiken finns beslutad inom psykologförbundet. Medlemmar av förbundet förbinder sig att respektera och främja människors rättigheter och värdighet, strävar efter att utveckla och behålla hög kompetens, är medveten om sitt yrkesmässiga ansvar samt främjar yrkesmässig integritet inom forskning, undervisning och tillämpning av psykologi. Den som vill läsa mer kan följa den här länken: https://www.psykologforbundet.se/globalassets/yrket/yrkesetiska–principer-for-psykologer-i-norden.pdf

 

Vad är en beteendevetare?

  • Det finns ingen formell definition av titeln ”beteendevetare”.
  • Vanligtvis avses någon som har en examen (3 eller 4 års studier med minst C-nivå) i något av ämnena pedagogik, psykologi eller sociologi. Det går ju också att diskutera om andra ämnen är beteendevetenskaper i viss mån, till exempel antropologi och ekonomi. Kallar sig någon beteendevetare så tänker man vanligtvis på dessa akademiska ämnen, men inte att någon är lärare, psykolog eller liknande (då brukar yrkestiteln användas istället eftersom den är mer användbar).
  • Vem som helst kan kalla sig beteendevetare inom alla branscher, titeln är helt oreglerad. Psykologen Dan Katz sa till exempel: ”Till och med min dvärgpudel kan kalla sig beteendevetare”.
  • Man behöver inte ha någon uppdaterad kunskap för att kalla sig beteendevetare. Titeln förbinder inte att kolla upp studier eller uppdatera sig på forskning. När examen är avlagd så kan titeln behållas på livstid. Det är såklart ändå vettigt att uppdatera sig kunskapsmässigt.
  • En beteendevetare behöver inte ha någon erfarenhet. Det går att kalla sig beteendevetare direkt efter examen, det krävs inte heller att ha provat på arbetsuppgifter under utbildningen.
  •  En beteendevetare behöver inte följa någon särskild etik. Etik och moral är såklart vettiga saker att hålla koll på. Men det följer inte med titeln. Det går alltså att behålla titeln trots att man a) inte respekterar andra eller behandlar dem med värdighet, b) inte är medveten om sitt yrkesmässiga ansvar, utan omedvetet går fram med felaktigheter som riskerar att skada andra, c) inte främjar integritet inom sitt arbetsfält utan struntar i det och säger det man tjänar mest pengar på att sälja. De flesta som kallar sig beteendevetare är naturligtvis inte oetiska, men de kan vara det och ändå behålla sin titel.

 

Vad är Thomas Erikson?

  • Han är författare, bland annat till böckerna ”Omgiven av idioter”, ”Omgiven av psykopater” och ”Omgiven av dåliga chefer”.
  • Han är inte psykolog, det säger han i alla fall själv.
  • Han är ändå någon som uttalar sig tvärsäkert om psykologisk teori och tjänar mycket pengar på det.
  • Han har inte examen i något beteendevetenskapligt ämne, i alla fall har han inte uppvisat eller registrerat något sådant.
  • Han kallar sig beteendevetare eftersom han ”arbetar med beteenden”. Det är brett. Man skulle kunna säga att nästan alla yrken arbetar med beteenden. En krogvakt arbetar med människors beteende i krogkön. En säljare arbetar med människors köpbeteenden (det är ganska likt vad Thomas Erikson gör). En fotbollsdomare arbetar med fotbollsspelares beteende på planen. Krogvakter, säljare och fotbollsdomare är ändå vettiga nog att inte kalla sig beteendevetare om de inte har någon sådan examen. De gör det inte eftersom de inte vill vilseleda andra.
  • Thomas Erikson brukar beskriva skillnaden mellan beteendevetare och psykologer, för att ingen ska fastna vid titeln beteendevetare och ifrågasätta den, utan istället börja fundera över varför han inte är psykolog. Han gör detta skickligt och det är ett klassiskt knep för att övertyga människor. Han förklarar skillnaden med att han arbetar med konkreta beteenden (inte med personlighet eller annat psykologiskt begrepp). Detta är direkt fel. Han gör massor av uttaladen om: – Hur många som är psykopater, – Vilka som är drivna/motiverade (detta är psykologiska begrepp, inte ”rena beteenden”), med mera.
  • Antingen vet alltså inte Thomas Erikson vad ett ”beteende” är (detta är för övrigt psykologer experter på), eller så vilseleder han på ett sätt som blir särskilt provocerande för just psykologer.
  • Men det blir värre. Thomas Erikson verkar inte själv känna till regleringen av yrkestitlar. Eftersom han helt saknar kunskap om detta ringde han upp en författarkollega, psykologen Dan Katz, för att fråga om han kan kalla sig beteendevetare. Ni kan se ovan vad Dan Katz svarade. Eftersom Dan Katz också råkar vara medlem i Vetenskap och Folkbildning (VoF), så valde Thomas Erikson att i offentlighet hänvisa till nämnda förening när han kallar sig beteendevetare (detta trots att Dan Katz inte svarade som representant för föreningen i det sammanhanget). Detta har Dan Katz alltså påtalat efteråt, men Thomas Erikson vidhåller att hänvisa till den källan på det sättet. Detta visar hur man ska ställa sig till den vanliga frågan om Thomas Erikson bara är okunnig eller om han är en medveten förvillare: Han är både och! Först agerar han i okunnighet, sedan förvillar han då han stöter på hinder i sin argumentation.
  • Slutsats: Thomas Erikson är en människa. Som sådan respekterar jag honom djupt. Han är en säljare, som sådan ser jag upp till honom (och önskar att han blev satt att sälja en bättre produkt). Han är en förvillare som faktiskt lurar en massa människor, som sådan måste han granskas och kritiseras kraftfullt.

 

thomas erikson

Thomas Erikson är en av Sveriges bäst säljande författare just nu. Han skriver ”populärvetenskapligt” om beteenden, därmed i högsta grad relevant för denna blogg. Han har ingen akademisk bakgrund för detta, men kallar sig ”beteendevetare” eftersom det ”inte är en skyddad titel” och eftersom han ”arbetar med beteenden”. Hans populärpsykologiska böcker heter ”Omgiven av… ___” ( __ sätt in valfritt nedsättande begrepp, vi får se hur många storsäljare som kommer i samma serie).

För mig som psykolog är det uppenbart att hans böcker och säljsnack om böckerna enbart består av 1) Snömos, 2) Lite godtyckligt valda referenser som inte är uppdaterade, 3) Killgissningar och 4) Påståenden som är så vaga och insinuerande att de inte går att pröva. Samtidigt går han hem i nästan alla stugor och nästan ingen verkar förstå de invändningar som kommer från psykologin. Därför börjar vi ett tema i bloggen kring hans idéer här och nu!

Frågorna blir:

Vad säger Thomas Erikson egentligen?

På vilket sätt stämmer det inte med psykologi?

Varför går det ändå hem hos så många?

 

I den här bloggen har jag tidigare kritiserat populärpsykologi, med syftet att ge människor verktyg för att tänka kritiskt och inte gå på olika väckelserörelser som klär ut sig till psykologi. Bloggen pausades några år av tidsskäl. Eftersom populärpsykologin fortsätter att växa så startar jag upp den här ideella verksamheten igen. Det blir nya inlägg då och då, och jag kommer försöka titta på nya, stora rörelser inom populärpsykologi. Att en sådan här blogg behövs märks inte minst på framgångarna för DISC/DISA-tester och författare Thomas Erikson, för att nämna ett par exempel.

Här nedan har jag idag publicerat ett urval arkiverade texter, alla gamla texter från ca år 2010-14 kommer därför att ha dagens datum den 17 augusti 2018.

Den här filmen gav mig psykologens motsvarighet till den pinsamma känsla jag antar att en Jedi skulle få av att se The Phantom Menace. Ofta vill man bara skrika. Ibland påpekar man istället torrt att psykologer inte jobbar så (läs: inte jobbar alls om man är i Kevin Spacey’s tillstånd). Att han bryter mot varannan princip i den yrkesetiska grundkursen är väl att uttrycka sig milt.

Hollywood har en lång historia av att misstänkliggöra psykologiskt och psykiatriskt arbete. Det var den filmindustrin som etablerade ordet ”Shrink” för 44 år sedan. Det var en förkortning av ”Head-shrinker”, vilket förekom i filmer på 1950-talet, som en nedsättande term för psykiatriker.

Går man längre tillbaka i tiden förekom bona-fide huvudkrympning först bland sydamerikanska stammar i det som nu är Peru och Equador. Tanken var att hindra anden från en dödad fiende från att komma tillbaka och hämnas. I ett krympt huvud kunde hämnd-anden inkapslas.

Efter andra världskriget hittades dessutom två krympta huvuden i Buchenwald. De användes följaktligen som bevis under Nürnbergrättegångarna någon gång 1945-1946. Att begreppet ”Head-shrink” dök upp bara några år därefter i Hollywood säger en del om ordets starkt negativa laddning.

”Hjärnskrynklare” är den svenska motsvarigheten, och översättningen förefaller lite märklig. Att cortex skrynklar sig beror såvitt jag förstår på att evolutionärt nyare hjärnsubstans ska få plats inuti vårt skallben. Så i strikt mening är det väl skallbenet som är en ”hjärnskrynklare”. Inte är det någon vidare bra översättning av ”shrink” heller.  Men i vilket fall som helst tycker jag inte att man ska använda termen om hårt arbetande kollegor i psykiatrin. Filmer som vill ge karaktärer trovärdighet kommer längre med att kalla dem vad de är specialister på, eller vad de har för yrkestitel.

Temavecka Samband, problem 7: Sambanden fortsätter lysa med sin närvaro.

Ni kanske undrar var problem nummer 6 tog vägen igår? Well, dels var det mycket att göra på en lördag för denna idella bloggare, som dessutom råkade utlösa larmet på en av sina arbetsplatser. Dessutom visade sig problemet med restricted range vara väldigt torrt att skriva om. Har någon några rafflande exempel?

Nu är bloggens första temavecka slut, och jag hoppas slippa gå tillbaka och gräva fram de här väldigt grundläggande problemen igen när jag läser populärpsykologi. För er som skriver eller läser populärpsykologi föreslår jag därför en enkel sjustegsmodell när ni uttalar er om samband:

1) Samband är inte orsak. Hittar man ett samband är man på ruta ett när det gäller att uttala sig om orsak. Alla regler om operationella definitioner, kontroll, och replikerbarhet gäller fortfarande. Det råder inte metodologisk anarki bara för att någon har hittat samband. Samband är inte orsak.

2) Om det är svårt att komma ihåg att samband inte är orsak, köp följande kylskåpsmagnet: http://rlv.zcache.com/correlation_does_not_equal_causation_magnet-p147683530373037276qjy4_400.jpg

3) Diskutera vilka externa variabler som kan spela in, gärna med någon utanför ämnet.

4) Formulera en hypotes för omvänd kausalitet, och se hur rimlig den verkar.

5) Inget linjärt samband? Kan det då finnas ett kurvilinjärt samband? Kan det finnas orsakssamband ändå?

6) Kan bristen på samband bero på att den ena variabeln är begränsad i spridning?

7) Orkar du inte gå igenom punkt 1-4 (särskilt punkt 3), publicera helst inte den artikel som handlar om ett samband.

För en rolig ironisering över hela sambandspopulariseringen, läs följande inlägg:

http://www.lyckobloggen.se/?p=1280

Det får avsluta veckan här.

Temavecka Samband, problem 6: Begränsad spridning, medierande faktorer, eller bägge på samma gång?

Tänk dig att du har en stor databas som visar en positiv korrelation på .56 (p<.01) mellan graden av alkoholkonsumtion, och graden av aggressivitet bland män. I databasen finns också ett tregradigt mått på hur ofta männen känner sig frustrerade. Låt säga att du isolerar den övre tredjedelen på frustrationsmåttet, och mäter sambandet mellan alkohol och aggression bland enbart de männen. Vad kommer hända då? (Vinn kylskåpsmagnet)

A) Sambandet minskar, då de frustrerade dricker mycket mer alkohol vilket begränsar spridningen i alkoholmåttet.

B) Sambandet ökar, då frustration fungerar som en mediator mellan alkohol och aggressivitet.

Det här är bara en av sju påminnelser om hur mycket som kan dölja sig bakom ett samband. Min erfarenhet är att de flesta samband minskar på grund av begränsad spridning när man gör analyser på subgrupper. Men ibland ökar korrelationen drastiskt, ibland av slump, ibland för att man lyckats isolera gruppen som sambandet faktiskt gäller.

För att återuppväcka problemet vi diskuterade i torsdags, så är jag ikväll efterfrågad som aktiv deltagare i en observationsstudie om sambandet mellan att dricka öl, och ”fyllna till” (som vi säger på fackspråk).

Temavecka Samband, problem 5: Kurvilinjära samband

Under 1960- och 70-talet i USA sökte myndigheter förklaringar till ökat gatuvåld, och vände sig då till bland andra psykologer för att undersöka vad som hade förändrats i miljön. Många av de stora utbrotten av ”riots” på gatorna skedde unde väldigt varma sommarveckor, vilket noterades av U.S Riot Comission år 1968. Det kanske verkar bekvämt att förklara bort ett missnöje med samhällets roll i världen, genom att peka på externa faktorer. Men naturligtvis var detta baserat på ett ganska starkt sambandsstöd (om det nu säger något).

Cohn & Rotton förde år 1997 fram slutsatsen från studier av arkivdata, att sambandet var kurvilijärt. Det hade en intuitiv appeal: Vid kallt väder sitter folk inne istället för att vara ute för att supa och slåss, men vid extremt höga temperaturer blir de dästa och vill helst dricka sin (här ej produktplacerade) lågprisöl på en höbal. Detta har jag ofta lärt ut på socialpsykologikurser som ett exempel på att kurvor kan gömma sig bakom samband.

Men 2005 väcktes en kontrovers i Journal of Personality and Social Psychology vol. 89 (2005) då Bushman, Wang, och Andersson visade sig ha mer stöd för ett linjärt samband än ett kurvilinjärt – om de räknade in tid på dygnet som en extern variabel, och kontrollerade den. Uppenbart är det varmare mitt på dagen än på kvällen, men de flesta överfall sker inte under lunchpausen.

Enligt Cohn & Rotton finns det fortfarande belägg för en inverterad U-kurva, och genom att analysera olika tider på dygnet separat fann de samma kurva oavsett kontroll för tid på dygnet. Deras budskap hade från början varit att det är förenklat att prata om ett linjärt samband – även om de extremt höga temperaturerna sällan uppstår. På samma sätt kan man problematisera ett linjärt korrelationstänkande utifrån flera externa variabler – däribland tidpunkt. Men naturligtvis såg inte kurvan lika vackert U-inverterad ut när man räknade in andra variabler också.

Kurvilinjära samband som liknar detta finns när det gäller flera psykologiska mått. Ibland döljer de sig bakom svaga eller medelhöga korrelationer. Ibland döljer sig mycket tydliga U-kurvor bakom vad linjära analyser beskriver som ett nollsamband, och detta går de flesta adb-analytiker förbi. Hypoteser och studier finns gällande sambanden mellan variation och stress i arbetslivet, och mellan IQ och skoltillfredsställelse, för att nämna ett par exempel.

Temavecka Samband, problem 4: Överlappande empiriska definitioner

I den stora vågen forskning om Subjektivt välmående som hållit på några decennier (expanderade under 1990-talet genom medvetna initiativ från nätverk inom positiv psykologi) har ett samband hittats upprepade gånger: Sambandet mellan subjektivt välmående och extraversion. Subjektivt välmående är psykologins mått på hedonisk lycka, och består av tre faktorer: Positiva känslor (affekt), negativa känslor (affekt), samt livstillfredsställelse. Extraversion är ett mått på hur utåtriktad personlighet någon har – vilket innefattar bland annat tendenserna att uttrycka positiva känslor, att trivas på fester, och att prata mycket.  Extraversion har ett högre samband med subjektivt välmående än alla demografiska variabler (kön, ålder, inkomst, m.m.) sammanräknade.

Sambandet har förklarats på olika sätt. Antingen genom att extroverta söker upp fler sociala situationer, och att det är människorna omkring dem som gör dem lyckliga.  Eller genom att de tolkar potentiellt positiva händelser, genom att hitta ännu mer positivt i de händelserna. En tredje förklaring, som inte behöver stå i direkt konflikt med dessa två, är att extraversion får människor att, nästan oavsett händelser i livet, ha en högre tendens att uppleva positiva känslor. Om man inte problematiserar alltför mycket så verkar det som att extraversion i alla fall har ett samband med subjektivt välmående oberoende av hur många sociala situationer som uppstår, vilket ger mer stöd åt den första förklaringen än den andra. Om detta kan man läsa i bland annat Randy Larsens och David Buss grundbok i personlighetspsykologi: ”Personality Psychology Domains of Knowledge About Human Nature”.

Eller kolla in: http://www.lyckobloggen.se/?p=790

En förklaring som inte är lika undersökt är huruvida omgivningens reaktioner på kort och lång sikt gentemot extraverta personer kan mediera effekten på lycka. Om detta behövs mer forskning. Men nu ska vi inte fördjupa oss i teorin, för tänk om allt är baserat på ett korrelationsfel?

Låt oss titta lite närmare på ett par frågor som är avsedda att mäta extraversion och subjektivt välmående. Frågorna kommer från förkortade test på nätet, som dock ska korrelera högt med utförligare mätningar. Dessa test använder ofta påståenden, med skalor på hur mycket man tycker påståendena stämmer in på en själv:

EXTRAVERSION: ”Jag får andra att bli glada”

SUBJEKTIVT VÄLMÅENDE: ”Den senaste tiden har jag känt mig glad”

EXTRAVERSION: ”Jag älskar livet”

SUBJEKTIVT VÄLMÅENDE: ”Allt som allt, tycker jag att mitt liv är värt att leva”

EXTRAVERSION: ”Jag ser till den ljusa sidan av livet”

SUBJEKTIVT VÄLMÅENDE: ”Jag tycker att jag fått det jag vill ha i livet”

Nu kommer min fråga: Är det någon som har faktoranalyserat dessa två konstrukt tillsammans, och kollat om extraversion och subjektivt välmående bildar separata faktorer? Om de inte gör det, är de då inte mått på samma sak? Och erbjuder det någon grund för förklaringsmodeller som säger att personligheten på olika sätt förklarar lyckonivån?

Om två psykologiska begrepp har väldigt höga samband, som valda subskalor av extraversion har med subjektivt välmående, så betyder det ofta att de helt enkelt är mått på samma sak. Att på förhand ha bestämt sig för att det ena är personlighetsfrågor och att det andra är affekt- eller tillfredsställelsefrågor, gör inte de teoretiska förklaringarna mer meningsfulla.

Annonser