Att ADHD är vanligt i kriminella populationer, verkar stämma. Jag ska uppehålla mig en liten stund vid följande publikation från Kriminalvården: http://www.kriminalvarden.se/upload/Informationsmaterial/ADHD_och_missbruk_fangelsedomda_kvinnor.pdf

Den hänvisar i början till en review av Robert Vermeiren:

“Vermeiren (2003) fann i sin genomgång av studier av ADHD prevalens att prevalens hos ungdomsbrottslingar varierade från 4% till 72%, den vanligaste fynden var prevalens mellan 20% och 30%.”

Som framgår i citatet är spridningen mellan studier ganska stor, och det finns många. Men sammantaget finns där stöd för att prevalensen är högre bland kriminella, än i normalpopulationen.

Igår påstod jag att de flesta studier har genomförts på subgrupper av kriminella, till exempel på vissa anstalter. Med det menar jag resonemang som det i Läkartidningen: http://www.lakartidningen.se/includes/07printArticle.php?articleId=3991

“Cirka 25 procent av internerna i våra fängelser har ADHD. En forskningsstudie på Kumla-anstalten visar att 55 procent av de grövsta våldsbrottslingarna i landet har haft ADHD i barndomen och att hälften av de nu livstidsdömda fortfarande uppfyller kriterierna för diagnosen [11].”

Referensen 11 hänvisar till ett personligt meddelande från Peter Johansson som arbetat med grovt belastade på Kumlaanstalten. Just den anstalten menar jag är en sådan lite speciell grupp kriminella som inte är representativa för kriminella i Sverige. Sedan kan ju Peter Johansson mycket väl ha tittat på hela landet, men det vore ju bra om det framgick i läkartidningen i så fall. Liknande glidningar mellan källa och prevalensrapportering förekommer i många medier.

I artikeln ur SvD jag kommenterade i fredags av Lars Lund… nånting, vad han nu heter, föreföll det som om Norrtäljeprojektet, där interner kan få Concerta-behandling efter en ADHD-bedömning, låg till grund för prevalensberäkningarna. Här är en kort beskrivning av Norrtäljeprojektet: http://www.kriminalvarden.se/sv/Fangelse/ADHD-projekt/Norrtalje-projektet/.

Lars Lundnånting skriver: “40 procent av alla intagna på svenska fängelser har ADHD. Detta uppseendeväckande resultat basuneras nu ut i medierna som resultatet av en undersökning ledd av tre forskare vid Karolinska instititutet.” 

Här missar han målet. Prevalensberäkningarna är uppskattningar, baserade på flera studier. Förutom de screeninginstrument som L.L. är kritisk till har även noggrannare utredningar genomförts på vissa av de kvinnliga internerna. Av dessa uppfyllde 29 % kriterierna för ADHD som vuxna, dock efter ett ganska stort bortfall i studien.  

Vad har jag påstått då? Jo, dels att 40 % är en osäker siffra, givet spridningen mellan studier och populationer. Dels att ADHD, även om det samvarierar med kriminella beteenden, inte nödvändigtvis förklarar kriminella beteenden.

Kriminalvårdens rapport om kvinnliga interner avslutas med bland annat följande:

“Flera viktiga forskningsfrågor kvarstår när det gäller betydelsen av ADHD hos kvinnor med kriminell livsstil: är ADHD en prediktor för återfall i missbruk och kriminalitet, samt minskar behandling av ADHD risken till återfall?”

Man behöver inte vara scientolog för att påpeka att en del återstår att göra (En icke-scientolog kan göra det med större trovärdighet). För att garantera att kriminaliteten upphör kanske större åtgärder behövs. Men jag tycker som sagt inte att man behöver lämna någon sådan garanti. Behandling kan vara oerhört värdefullt ändå.

Man behöver inte heller vara rasbiolog för att ge sin in i det här forskningsfältet. Jag ska nu förklara vad jag menade i fredags med “guilt-by association-induction“. Låt säga att Hitler var vegetarian. Jag är vegetarian. Betyder det att jag står bakom folkmorden inför och under andra världskriget? De flesta förstår orimligheten i en sådan anklagelse. Logiken är så bristfällig att jag var tvungen att ta med det. En klassisk “erratio commedia“.