“Mellan 25 % och 45 % av de intagna (på svenska fängelser) har ADHD” Skrev Sveriges Radios Ekot för ett år sedan (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3392567). Det har under det gångna året närmast blivit en truism att en stor del av de intagna på svenska fängelser har ADHD. Jag har hela tiden undrat hur enstaka behandlingsstudier, med screeningar för deltagande, kunnat ligga till grund för en sådan slutsats. Särskilt eftersom studierna oftast har gjorts på subgrupper av intagna, till exempel särskilda anstalter som inte är representativa för svenska fängelser.
De nationalekonomiska resonemangen var ganska intressanta. Ingvar Nilsson fick uttala sig om de enorma samhällsvinsterna som gick att göra med ADHD-behandling: “Lyckas man med den ganska måttliga nivån kommer projektet att generera en årlig vinst på 15 miljoner kronor. I ett längre 20-årsperspektiv så är vinsten en kvarts miljard, …”
Det bör noteras att ett sådant resonemang bygger på ganska många antaganden, av vilka flera inte tillhör den nationalekonomiska kompetensen. Följande antaganden kan snabbt identifieras: 1) Att prevalensen är generaliserbar, 2) Att ADHD-behandling tar bort det kriminella beteendet, 3) Att behandlingen fungerar.
Antagande nummer två är tveksamt. Även om kriminalitet och ADHD-diagnos samvarierar så finns den gamla devisen: Samband är inte orsak. Jag håller på att korsstygnsbrodera den devisen så att mina barn ska minnas den. Även om ADHD har utlöst en kriminell livsstil (vilket i sig är en slutsats med rivaliserande hypoteser), så betyder det inte att det är så lätt att avbryta den livsstilen. De faktorer som håller igång kriminaliteten kan vara mer av socio-ekonomisk art, eller identitet och sociala nätverk. Det kan t.o.m. finnas en risk att ADHD-behandling ger kriminella möjligheten att mer effektivt utföra brott, och då faller ju det ekonomiska resonemanget.
Antagande nummer 1 och 3 finns det ett antal studier kring. En av de bättre studierna har kommenterats på ett intressant sätt av Lars Lundström: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/marklig-studie-av-adhd-bland-fangslade_5845761.svd#articlecomments. Om ni inte orkar klicka på länken kan den kort sammanfattas: A) Forskarna på Karolinska Institutet som uppskattat ADHD-prevalensen på fängelser till 40 % är sponsrade av läkemedelsföretag som har intresse av att sälja en ADHD-medicin, B) Det statistiska urvalet är litet och innehåller en rad felkällor (bland annat motivet att skatta sig själv som ADHD-stereotypisk med möjligheten att få tillgång till uppåttjack), C) Lite guilt-by-association-induction, det vill säga ett försök att (med felaktig logik) förknippa forskarna på KI med en rasbiologisk syn på kriminalitet.
Min egen kommentar på samma nivå är att Anthony Burgess visade i “A Clockwork Orange” hur man med ganska enkla medel helt kan hindra någon från ett kriminellt beteende. Men att ingreppet i individens handlingsutrymme kan vara så stort, att det ur ett etiskt perspektiv är värre än brottsligheten. Skulle man resonera helt och hållet nationalekonomiskt ska vi naturligtvis gå mycket längre när vi vill hindra brott. Men det finns en etisk dimension.
De som enligt en giltig individutredning har ADHD ska däremot naturligtvis kunna få behandling. Men det är en helt och hållet separat fråga.
4 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
januari 9, 2011 den 5:23 e m
Håkan Nyman
Hej Michael
Det verkar som om du varit litet för snabb den här gången. Den som skrev i SvD heter Lars Lundström och inte det namn du angett. Vad är det för intressant med scientologargument? Den sekten är ju inte känd för kritiskt tänkande eller självständig reflexion precis.
Med vänlig hälsning
Håkan
januari 9, 2011 den 7:09 e m
michaelhorvath
Hej Håkan!
Ska genast ändra namnet.
Vet inte riktigt vad du definierar som “scientologargument”. Har aldrig tyckt att den grupp som ligger bakom ett argument är vad som gör det intressant. Däremot har jag alltid intresserat mig för frågan: Vem tjänar på att den här informationen kommer ut?
Lars Lundström har ställt den frågan. Men har har ju inte lett i bevis att något ägandeförhållande skulle ha påverkat integriteten i forskningen.
Själv lägger jag till frågan om ADHD ger en förklaring till kriminalitet. Jag menar att många fler faktorer måste tas med i en sådan förklaring. Det enda jag ställer mig direkt kritisk till i det här är egentligen den ekonomiska beräkningen.
Indirekt kan jag också ställa mig kritisk till dagstidningarna som inte tillräckligt har redovisat hur prevalensen har beräknats. Jag har läst ett par olika artiklar om det och förstår fortfarande inte hur de kommit fram till siffran. För min del kan det ligga gärna vara 20 %, eller 50 %. Får väl gå till hästens mun istället.
januari 10, 2011 den 8:16 f m
Håkan Nyman
Hej
Scientologerna och de som står dem nära tjänar givetvis på att en insändare/debattartikel som för fram deras argument uppmärksammas! Den ingår dessutom i den smutskastningskampanj som bedrivs lågintensivt hela tiden. Inga egna studier presenteras, inga nya fakta tas fram, det är enbart en upprepning av gamla argument: forskarna i adhd-omårdet är köpta av läkemedelsindustrin, forskningsfynd är manipulerade och förfalskade (jmf kampanjen mot Gillberg!), psykiatrins mål är att droga ner och förgifta barn, ungdomar och vuxna, och det hela styrs av rasbiologiska föreställningar som syftar till att… ja vadå? Utrota de som “inte passar in”?
BTW: Namnet är inte rätt nu heller…
Hälsningar
Håkan
januari 10, 2011 den 2:32 e m
michaelhorvath
Jättebra att du påpekar det här!
Det jag tycker man kan göra som publicist är att presentera bägge sidor. Ganska många inslag har handlat om ADHD-prevalensen i kriminella populationer, och förtjänsterna med att behandla detta. Jag tror dock att en hel del argument fattas i populärversionen.
När det gäller de rasbiologiska anklagelserna citerar jag mitt eget blogginlägg: “Guilt-by-association-induction, det vill säga ett försök att (med felaktig logik) förknippa forskarna på KI med en rasbiologisk syn på kriminalitet.” Jag skriver här att logiken bakom anklagelsen är felaktig. Med andra ord står jag inte bakom den anklagelsen på något sätt.
En sak kan jag ta på mig. Jag ska undersöka mer noggrannt vilka underlag som finns i grundforskningen, men som inte framkommer i dagspressen. Återkommer med ett nytt inlägg i detta.