http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1311997/pdf/jaba00061-0143a.pdf

Ett föredöme för alla som vill bli publicerade i en vetenskaplig journal.

Önskar att jag kunde ta hand om den här verksamheten lite bättre just nu. Slutfasen på en spännande valrörelse, alltid en grogrund för populistiska utspel om hur människor fungerar och vilka behov de har. Terminsstart på psykologprogrammen, också en källa till behovsökning av min ideella tjänst. Men det är just de här sakerna som gör att det kommer bli ont om tid ett litet tag framöver. Jag kandiderar till riksdagen, och även om jag inte är någon toppkandidat, så går en del tid åt till kampanjandet. Om ni undrar vilket parti, så får ni kolla upp det någon annanstans, men jag har redan i ett tidigare inlägg (om tvångsvård av unga) förklarat vikten av att omsätta yrkesetiska principer i praktisk handling.

En tydlig motståndare är dock Sverigedemokraterna, särskilt med deras utspel om en ”egen kartläggning” av våldtäktsdomar i Sverige. De har tittat på ett urval (man kan undra varför de inte tittade på alla) av domar, konstaterat att de har ökat, under en period då invandringen också har ökat. Redan här finns en del metodfel som skulle få en a-kursstudent på vårt program att slita ärmarna av sin skjorta i ren iver över att få såga sönder rapporten. 1) De två variablerna (invandring och våldtäktsdomar) är godtyckligt sammanblandade, ingen hållbar teori om orsak och verkan anges. 2) Frågeställningen är irrelevant. Det finns inget intresse av detta, vare sig politiskt eller vetenskapligt. För tänk på de praktiska konsekvenserna. Vad ska man göra om en viss grupp är överrepresenterad? Ska man säga till  nämndemännen i rätten att vara snällare i bedömningen av den gruppen, eftersom de riskerar att överepresenteras i domarna? Faktiska våldtäkter är det ju inte tal om, och dem vet vi väldigt lite om, ingenting i den här rapporten. Eller ska vi, som psykologstudenten Mikael Glännström annmärkte, utvisa alla män eftersom de utgör i princip 100 % av våldtäktsskyldiga? Nej, undersökningen borde helt enkelt aldrig ha genomförts, är det korta svaret.  3) Ökningen förklaras till viss del av en förändrad juridisk definition av ”våldtäkt”. Den tidigare definitionen utelämnade många sexuella övergrepp som dock ingick i andra rubriker. Att antalet våldtäktsdomar då ökar samtidigt som vissa andra sexualbrott minskar är alltså naturligt (även om man självklart önskar att inget av brotten hade begåtts). 4) Urvalet av domar är inte representativt. 5) I definitionen av ”invandrare” ingår andra generationen, alltså svenskfödda, vilket boostar statistiken rätt saftigt. 6) När SD bryter ner siffrorna på lokal nivå framstår det som enormt löjeväckande att sätta procentsatser på de små grupperna det handlar om. ”75 % av dömda våldtäktsmän i Gävle är födda i mellanöstern”, sade Jimmy Åkesson i ett tal i Gävle. Av de 5 domarna det handlar om var det dock 3 st (dvs 60 %, om man nu ska missbruka procenttecknet på samma sätt). Men i rapportens urval ingick bara fyra av fem domar. Vet inte vad som är löjligast, att göra ”statistiska urval” när populationen fem personer, eller att redovisa det som en procentsats. Valet mellan skratt och gråt är dock enkelt: bägge.

Jerzy Sarnecki’s svar är ganska underhållande: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sds-rapport-far-icke-godkant_5193703.svd

Det här är ett av många exempel på varför September månad innehåller viktigare uppdrag än att blogga. Men kom ihåg att de grundläggande principerna bakom kritiskt tänkande finns i kunskap Ni alla bär med er från första terminen på universitetet, eller andra året på en hygglig gymnasieskola, eller frukostbordet i en diskussiongrad familj, eller det sunda förnuftet bakom den enkla frågan: vilka belägg finns?

Kom också ihåg att rösta i alla tre valen, helst på någon som klarar av att föra en någorlunda vettig diskussion kring dessa principer. Inte som Sverigedemokraten jag träffade på torget i min kommun som sa: ”Du är för ung för att veta något”.

Tankefel i tolkningen av populärpsykologi, del 3: Anchoring & adjustment

http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/4/4950/LKT0639s2859_2863.pdf

Jag minns ett samtal med Lyckobloggens Göran Hådén en gång för länge sedan. Han sa, angående gen-miljö-debatten, att ”Såvitt jag förstår är det både gener och miljö som inverkar. Den positionen borde hålla resten av livet” (citat fritt ur minnet).  Troligtvis håller det, på så vis att mycket få människor har behov av mer nyanserad information för att klara av sina dagliga liv. Debatten om gener eller miljö har för länge sedan avslutats. Idag pågår istället en debatt om hur de samverkar med varandra. Tre exempelbegrepp är: Aktiv, passiv, och reaktiv interaktion. Aktiv innebär att någon med viss genetisk grunduppsättning väljer att vistas i vissa miljöer. Passiv innebär metodologiska problem i forskningen, att de som ger generna (föräldrar) också ger en viss miljö (hemmet). Reaktiv innebär att omgivningen reagerar på olika sätt på människor med olika genetiska grunduppsättningar, vilka då till stor del får olika miljöer. Sedan tillkommer interaktioner mellan gener, och mellan miljöer, samt interaktioner mellan olika personers gener, via miljön. Göran klarar sig dock, när han ska skriva ett blogginlägg, en politisk motion, eller laga vegetarisk mat åt sina vänner, med att veta att det är både gener och miljö som inverkar.

Den här metoden för alldaglig kunskap kan kallas ”Anchoring”. Man sätter ner sitt ankare någonstans i verkligheten, inte vid någon av ytterligheterna i debatten, utan någonstans mitt emellan. Tversky och Kahneman har studerat denna process, i sin utmärkta forskning om mänskliga genvägar i tänkandet, troligtvis evolutionärt utvalda för att de snabbar upp beslutsprocesser.

En kompletterande process är ”adjustment” (anpassning, eller justering). Om en studie visar på stark genetisk tyngd i någon särskild diagnos, t.ex. Depression (nedsänkning),  som kanske motiverar rubriken ”Gener viktigare än miljö”, så tänker många (som kanske tillhör de 10 % läsare som inte bara sett rubriken, utan även ingressen) att ”då är det mer än 50 % genetik”. En slags justering från det ursprungliga ”både och”. Tänker man på det en minut, så finns det uppenbara problem med slutsatsen.  50 % förklarad varians kräver justerade samband på > .70. Även om sådana mått finns med, så är de i regel begränsade för vilka grupper och tidpunkter de gäller. Kommer preventionsvetare på bättre sätt att undvika depression, så kan miljöns inverkan öka (de som kommer åt preventionen klarar sig).  

På tal om något helt annat: Snart kommer en ny upplaga av den australiensiska socialpsykologen David Myer’s lärobok ”Social Psychology”. I den diskuterades förut ”adjustment” utan ”anchoring”, vilket blir märkligt eftersom det är komplementära processer. Men nu har de, på min inrådan, ändrat det och tagit med bägge processer. Bland annat. Nog om mig.

Vart ville jag komma med det här blogginlägget? Jo, ca 90 % av alla som ser en populärpsykologisk artikeln läser bara rubriken, och ställer då informationen i relation till sitt ”ankare” i ämnet. 10 % läser ingressen, och har då möjlighet att ”justera” sitt ankare efter artikelns budskap. Mycket få gör någon egentlig analys av vad som sägs. Men det händer. Där slutar jag för idag. Äh, vad ska jag säga. Det är fredag. Här kommer Phd Comic’s vinkling på rubriksättning:

”Vi avfärdar myten”, eller ”10 myter om…”, är vanliga rubriker (se Psykologifabriken) i populärpsykologi. Poängen med dem är att undvika den alltför vanliga reaktionen ”men det visste jag ju redan”.

Om min pappa hör en forskare komma fram till att ”det är de ungdomar som både har låga förväntningar på sina karriärer, och manipulativa personlighetsdrag, som har störst risk att bli kriminella”, eller ”de som har liknande personligheter har större sannolikhet att bli partners”, så suckar han alltid och säger: ”Är det en doktorsavhandling? De kunde frågat mig, så hade jag svarat direkt”. Och han är den vetenskapliga i familjen. Ibland testar jag att presentera motsatsen till ett forskningsresultat. ”De som har olika personlighetsdrag söker sig till varandra, för att de kompletterar varandra så bra, visar ny forskning”. Samma reaktion: Självklart, det har jag vetat hela tiden.

Tankefelet kallas ”Hindsight bias”, och kan förklaras på ett mycket enkelt sätt. Två motstridiga psykologiska hypoteser kan ofta båda ges fullkomligt rimliga orsaksförklaringar. Forskningen kan ibland, när den lyckas bra, radera en av hypoteserna, och/eller ge stöd åt en. När resultatet presenteras rakt upp och ner drabbas många av hindsight.

Här är ett exempel:

http://frkf.se/blog/men-det-visste-vi-ju-redan/

Här är ett annat:

http://www.psykologifabriken.se/den-som-ler-ar-lurad-varfor-surar-intellektuella/

Just det här med att ha vetat något i ”10 år” är ganska godtyckligt, såvida det inte kom en liknande studie för exakt tio år sedan, vilket det sällan gjort. Men det här inlägget i redan nämnda Psykologifabriken har andra förtjänster.

Så hur kan populärpsykologen undvika hindsight bias? Ett sätt är naturligtvis att lägga fram ”myter” som det ofta är oklart huruvida de var allmänt spridda innan artikeln kom. Ett annat sätt är att presentera båda hypoteser, låta publiken gissa vilken som stämde, och sedan presentera resultatet. Om i stort sett alla gissar rätt rådde dock ingen hindsight bias, så rent retoriskt fungerar det bäst på lite svårare exempel. Men det bästa sättet är att vara lite mer matnyttig i sin rapportering, och inkludera en teoretisk bakgrund. Det finns ofta en sådan.

En vän jag nyss pratade med förklarade för övrigt att han ”alltid vetat att universum kröker sig”. Vad har du alltid vetat? Och, stämmer det?

Temavecka: Feltolkningar av populärpsykologi, del 1.

Stanley Milgrams lydnadsstudier är en av socialpsykologins klassiker. Milgram var dramatiker, och tog med sig kunskapen om att iscensätta, och kraftfullt berätta, till sin karriär inom psykologin. Det han är mest känd för att lyckas visa är att människor är beredda att göra stor skada på varandra, om en auktoritet instruerar dem att göra det. Ett skrämmande budskap som för tankarna till alla som deltagit i avrättningar eller etniska rensningar runtom i världen, inte minst Milgrams egen inspiration nazisternas ”slutgiltiga lösning”. Men var det verkligen vad Milgram visade med sina jämförelser? Eller är det en misstolkad popularisering?

En kort beskrivning av Milgrams situation: Två försökspersoner kommer till Yale för att delta i en ”spetsstudie om inlärning”. Den ena ges etiketten ”lärare”, och den andre ”elev”, ej slumpmässigt utan baserat på försöksledarens spontana bedömning. Eleven tas ur experimentet och ersätts diskret av en skådespelare som sitter på andra sidan om en skärm (se bild).

Läraren får nu i uppgift att, varje gång eleven gör fel i ett inlärningsförsök, utdela en elstöt via en panel. Försöksledaren ger ganska milda instruktioner, ”det är viktigt att studien fortsätter”, inga direkta order. Läraren får också i uppgift att öka strömstyrkan genom att byta spak på panelen, som är försedd med beskrivningar av strömstyrka (se bild). 

Innan datainsamlingen frågade Milgram ett antal utbildade människor, och en grupp kliniskt verksamma psykologer, hur långt de trodde att försökspersonerna skulle gå. Ingen trodde att de skulle gå särskilt långt. Psykologerna bedömde att ca 1 promille skulle dela ut en potentiellt dödlig dos (”XXX”) i slutet av panelen.  

Resultatet då? Ja, i en redovisning kunde Milgram ta fram data där 100 % av försökspersonerna hade delat ut en stöt som var ”moderate”, 65 % ”danger severe”, och hela 65 % en stöt som beskrevs som ”XXX”. Detta trots att de hörde (förinspelade men realistiska) klagomål och skrik från andra sidan skärmen. Att läraren är ovetande om sin roll som försöksperson i en lydnadsstudie har diskuterats många gånger i relation till nyare, hårdare krav på forskningsetiska regler. Resultatet är kraftigt avvikande från de flestas förväntningar på sina medmänniskor.

Observera att det som fått stor uppmärksamhet är vanliga frekvensdata. Ingen jämförelse med kontrollgrupp eller ens regelrätt hypotesprövning. Det behövs inte. Situationen är så kraftfullt övertygande ändå, precis som en bra pjäs om människans natur. Så hur tänker folk som hör talas om detta första gången?

- ”Jag hade ingen aning om att människor var så onda”, sade en av mina studenter en gång. En vanlig reaktion. Men är det ”ondska”? Vart sitter den isåfall? Inuti människorna? Eller i situationen? Ondska är ett cirkelresonemang. Eftersom någon gör något destruktivt så infererar vi ondska till den personen. När vi ska definiera ondska så blir det något i stil med ”en egenskap som gör att en person kan agera destruktivt”. A föder B och B föder A.

Milgram skrev i sin bok att den mest grundläggande lärdomen han hade gjort var att vanliga människor, som bara gör sitt jobb, och utan att ha någon fientlighet från sin sida, kan bli agenter i fruktansvärda destruktiva processer. En uppenbar skillnad mellan hur forskaren själv, och en allmän publik tolkar resultaten. Har populariseringen då misslyckats i sin trogenhet till vetenskapssamhället?

Det som brukar anges som förklaring till reaktionerna om ”ondska” är det så kallade fundamentala attributionsfelet. En allmän tendens att överdriva inre egenskaper och undervärdera yttre faktorer för att förklara andras handlande. 

Milgram gjorde en serie jämförelser, som om man räknar in dem i studien kan få det att kvalificera till mer av ett experiment, eller mer noggrannt ett kvasi-experiment,  än en pjäs med ovetande skådespelare. Till exempel jämförde han olika avstånd till eleven, om eleven var i samma rum eller i ett annat rum, och det påverkade resultatet. Han jämförde olika avstånd till auktoriteten, försöksledaren, och olika sätt att sänka dennes auktoritet. Till exempel blev försöksledaren i en studie avbruten av ett telefonsamtal och ersatt av en yngre kollega. Då vägrade många lyda, och en försöksperson brottade till och med ner försöksledarassistenten på golvet när denne vid ett tillfälle försökte ta över spakarna själv. Han jämförde också olika institutioner genom att flytta studien från Yale till det mindre kända Bridgeport, och det påverkade också resultatet. Slutligen finns en viktig situationsfaktor inbyggd i grundsituationen, nämligen upptrappning. Hade försöksledaren från början bett dem utdela en ”XXX”-stöt hade nog de flesta vägrat, men har man sagt ja till en sak är det större chans att man säger ja till en annan, enligt andra studier. Situationsfaktorerna är många, vilket ger stöd åt Milgrams tolkning snarare än en intern tolkning.

När en annan socialpsykolog, Günter Bierbrauer, presenterat och till och med spelat upp situationen ur Milgrams studie för sina studenter, så trodde de flesta fortfarande att deras vänner till stor del skulle vara immuna mot den här typen av lydnad. Har populariseringen någon poäng om människor inte kan applicera den på sina egna liv?

Vilka andra tolkningsfel är vanliga när en allmän publik får se psykologiska forskningsresultat? Eller när psykologer för den delen får se dem. Det ska det handla om i bloggen den här veckan.

I senaste numret av tidningen Kupé sammanfattar David Eberhard några av slutsatserna från… sin kliniska erfarenhet, eller vad det nu är. Artikeln kan kort sammanfattas: Vi lever idag i ett samhälle som till det yttre (välfärdssystem, fysiska förhållanden) är tryggare än för tre-fyra generationer sedan. När det gäller ”inre” trygghet, så är det inte lika säkert, då många som kommer till psykiatrin har smått patetiska problem (flickvännen sedan tre månader gjorde slut, hunden har dött, eller dylikt). Slutligen har antalet patentansökningar gått ner, vilket tyder på att den överdrivna yttre tryggheten minskar antalet möjligheter. Nu ska jag göra en välvillig tolkning till att börja med, och jag förstår att David menar ungefär att fler hjälmar och flytvästar inte löser våra psykologiska problem. Nej, visst. Men jag vill ändå kommentera de lite vildare delarna av artikeln.

Jag är en tjatig ung man med några grå hår i tinningen, som bara gått andra året på psykologprogrammet. David Eberhard däremot är överläkare på Danderyds sjukhus, och har gett utt flera böcker. Han har gett mig anledning att förklara skillnaden mellan en psykiatriker och en psykolog.

Psykolog är en person som forskar i eller tillämpar psykologisk teori. Ändelsen härstammar från när ämnet bröts loss från filosofi, och antyder att det finns en del logiska resonemang i grunden. Idag finns en profession, som avser att bemöta samhällsproblem och individuella problem, och att öka människors handlingsfrihet. Professionens arbete vilar på en vetenskaplig grund.

Psykiatriker är i grunden läkare. Efter läkarutbildningen har de valt att specialisera sig inom psykiatri, och det är den inriktning som ligger närmast psykologers arbetsfält. Inom psykiatrin finns ofta både psykologer och psykiatriker. Psykiatrikerna är ofta psykologernas chefer. Det är där vi får problem.

Om vi nu går tillbaka till David Eberhards resonemang, och anlägger en psykologstudents behov av logik, så blir de problemen smärtsamt uppenbara.

Låt oss till att börja med pröva påståendet om att samhället till det yttre är tryggare idag än för fyra generationer sedan. Vad har hänt sedan dess? Låt mig tänka en stund… Andra världskriget, splittringen av Jugoslavien, Berlinmurens fall, inbördeskriget i Nigeria, 9/11, Irakkriget, Militärjuntan i Burma, för att nämna några exempel. Man kan diskutera hur löntagarfonder, det nya pensionssystemet, utförsäkringarna, minskningarna i offentlig sektor, och finanskrisen har påverkat tryggheten i det svenska samhället. Troligtvis i bägge riktningar, och det blir en politisk fråga om vilken tid som är/var bäst att leva i. Men om vi sätter oss i ett globalt perspektiv vågar jag nog påstå att vi bakom oss har det blodigaste århundradet i mänsklighetens historia. Jag vill nu inte vara onyanserad och påstå att David Eberhart har förbisett allt detta, det har han säkert inte gjort. Men jag säger så här: Det råder i alla fall ett visst tvivel, gällande hur dagens ungdomar med tillgång till internet och tv upplever sin fysiska trygghet. 

Sedan kan vi diskutera det här med ”inre” tryghhet. Jag sätter det inom citattecken, för jag vet inte om jag köper Eberhards dualism. ”Yttre och inre säkerhet hänger ihop” skrev arbetspsykologen Töres Theorell en gång. Själv skulle jag gå längre och ifrågasätta om det går att dra en tydlig gräns mellan yttre och inre, eller om det leder till dualistiska problem.

När det gäller ”små problem” inom psykiatrin så känner jag en psykologiprofessor som slutade arbeta kliniskt just eftersom han upplevde det på det sättet. Genom självinsikt tog han sig ur kliniskt arbete eftersom han fann en brist på empati och därmed intresse för de små problemen som bara drabbar enstaka individer. Självanalys har alltid varit en viktig grund för kliniska psykologer. Sällan är en enstaka händele orsak till psykisk sjukdom. En allt bredare bas av forskning inom flera diagnosgrupper tyder på samspel mellan individens känslighet, och stress eller andra yttre faktorer. En person blir inte deprimerad för att hunden dör, utan för att personen har egenskapen att kunna bli deprimerad. Hade inte hunden dött hade kanske något annat hänt. Det kan kallas en ”trigger” eller utlösande faktor, men det kan inte kallas en orsak. Det här förstår de flesta psykologer.

Det vildaste resonemanget av alla är nog ändå att trygghetsknarkandet  (David Eberhard kallar oss svenskar ”trygghetsnarkomaner”) minskar antalet patentansökningar. Med det resonemanget har man det nog som tryggast i ett så kallat U-land, för där är patentansökningarna ytterst få, ytterst få. Om vi nu köper att Sverige är tryggt, vilket jag ändå skriver under på att det är i en internationell jämförelse, så kvarstår ett antal problem: 1) Svårigheterna (sju stycken) med att tolka samband som orsaksförklaringar (om detta finns en temavecka i den här bloggen man kan gå tillbaka till), 2) Skillnaden mellan generation, ålder, och historisk tidpunkt (Glenn Elder, professor i både psykologi och sociologi, har utvecklat detta resonemang), 3) Hypotesen om att det blir svårare med nya uppfinningar ju fler som redan finns, 4) Globaliseringen på arbetsmarknaden som gör att många svenska idéer ansöks utomlands. Men det här är bara de problem jag kommer på vid sittande bord, och jag är ju bara en student på grundnivå.

Det finns dock en punkt där David och jag kan mötas. ”Vi måste jobba med sådana saker som kärlek, respekt, tillit, och bemötande.” Jag kunde inte hålla med mer. Men hur gör vi det? Låt oss under karriären hjälpas åt att utveckla den delen av resonemanget.

Klockan 01.59, Pitchers uteservering

Det jag uppskattar i att få den här frågan är att personen som ställer den vanligtvis har ett uppriktigt uppsåt att rätta till eller bekräfta en populärpsykologisk trivia. Hon vill lära sig något. Dessutom är den formulerad så att den lämnar öppet mål för oneliners, förolämpningar, komplimanger, kuriosa, och vanlig enkel hybris. Men i förmiddags vaknade jag med två saker: Migrän, och ett mer välformulerat svar.

Svårigheten i att svara är att frågan är uppbyggd av begrepp som inte framstår som meningsfulla bredvid varandra, meningen som frågan utgör tycks sammansatt av ord kastade in i varandra från tio meters håll. Därför tar vi ett ord i taget:

Använder

Till vad? Blir min första motfråga. Använda är så brett. Men jag tillhör de pragmatiker som anser att om en tavla kan användas till att hänga på väggen så är det ett bruksföremål, och inte strikt ”estetisk” konst. På samma sätt är utfyllnad av hålrummet innanför skallbenet ett slags användningsområde i sig. Men det är ju inte hjärnans främsta syfte.

Om man tänker sig att man har en verktygslåda med ca 200 små verktyg, men man håller bara ett av dem i handen åt gången. Betyder det att alla andra verktyg är bortkastade? Eller är det bra att ha dem där, och byta verktyg till lite olika jobb? I hjärnan finns massor av synapsförbindelser som inte aktiveras hela tiden, men som kan vara nog så viktiga de gånger de aktiveras. Sedan är nervsystemet så finurligt så att det skär bort (prunar) trådar som inte används. Det är en process som sker parallellt med tillväxten av neuroner, men även efteråt. Det är en process som kostar energi, och som är viktig. När hjärnan lägger ner allt det arbetet känns det lite orättvist att kritisera den för att inte utnyttja alla 100 % hela tiden. Dessutom, eftersom pruning är en viktig funktion, så kan man fråga sig om inte den processen också är ett ”användande”.

När det gäller komplexa minnen, så ligger mycket information utspridd i flera olika delar av hjärnan. Funktionen att plocka fram ett minne kan därför behöva aktivera olika sektioner. Men det finns inget som säger att alla sektioner som minnet finns i måste vara aktiva exakt samtidigt. Så vid ett givet mättillfälle är kanske ett mindre område aktivt, än hela det område som minnet befinner sig i. Det kan fortfarande betyda att en större del av hjärnan används.

Sedan finns komplementära processer i hjärnan som ska styra och modifiera beteendet. Till exempel, om en tidigt utvecklad del av bakhjärnans livsuppehållande instinkter säger åt oss att fly i en potentiellt farlig situation, så kan senare utvecklade hämmande delar av frontalloberna stoppa flykten och omvärdera. Två delar av hjärnan vill ibland att kroppen ska gå åt olika håll, och ibland är det inte meningsfullt att aktivera bägge samtidigt.

Man

Det här är utan tvekan det mest problematiska ordet i frågan. Vem är denne ”man”, som inte har en egen hjärna, och som därför måste använda en sådan? Finns mannen oberoende av hjärnan? Vart då, isåfall?

Dualismen är en utbredd föreställning. Det finns en kropp, och en själ, och själen besitter kroppen och ”använder” den. Så kan det vara. Men modern psykologi har till stor del handlat om att hitta förklaringar som inte behöver en själ för att fungera.

Tänk om hjärnan och resterande kroppen bara samverkar i en slags feedbackloop. Information in, information ut. Sinnen, tankeprocesser, beteenden, påverkan på omvärlden. Så försökte Simon och Newell sammanfatta det när de stack ut hakan inom kognitiv forskning redan på 1960-talet. Isåfall behövs ingen ”man” som sitter någonstans inuti hjärnan och använder den.

Ett problem med dualismen som förklaring är att den varken börjar eller slutar någonstans. Om det sitter en man i hjärnan, så måste ju den mannen också användas av någon. Vi får en evighet av små män. Richard Gregory kallade de små männen ”Homunculus”, efter Paracelsus (som på 1500-talet påstod sig ha tillverkat en sådan på alkemisk väg).

Bara 2 %

Det här med procent är lite svårt att förhålla sig till om man inte vet vad som avses. Det beror helt på vad man mäter. 2 % alkohol i blodet leder till en snabb och smärtsam död. 2 % fett i maten är helt ok vid enstaka tillfällen, men det blir magert under en längre period. Och när det gäller hjärnan vet jag faktiskt inte vad som avses när man pratar procent.

Med bland annat tredimensionella avbildningar av hjärnan kan neuropsykologiska mätningar idag ge en hel del information. Man kan mäta graden av aktivitet (i väl definierade områden), andelen grå hjärnvävnad i förhållande till vit, blodflöde till olika sektioner, storleken på ventriklar (hålrum), med mera.

Hur många procent man ska prata om handlar också om under hur lång tid man gör mätningen. Under en timme aktiveras betydligt fler områden i hjärnan än under en minut. Såvida man inte gör exakt samma sak och tänker samma tanke om och om igen 60 gånger, men det är i princip omöjligt.

av hjärnan?

- Nej, svarade jag istället kort. Innan jag hann utveckla avbröts jag av en mikrobiolog på andra sidan bordet som suckade högt och sa: – Du kan inte fråga en psykolog, för dom vet ingenting om det fysiologiska. De tolkar bara känslor och tankar och sånt. Sedan gav hon sitt mikrobiologiska svar: – Nej. Mikrobiologen menade dock att vi använder 100 % av hjärnan när vi får orgasm, och då stängs allting av. Något jag förhåller mig mycket skeptisk till.

Efter att jag gått på lite för hårt, och hon (biologen) bett om ursäkt lite för mycket, för att ha förolämpat inte bara mig, utan hela min blivande profession, kramade vi varandra, och hamnade på samma efterfest där hon impulsköpte lite konst. Så det är nog lugnt.

Människan” är enligt min lokala körskola ett samlingsnamn för psykologiska variabler i trafiken. Ja, jag ska ta körkort alldeles för sent i livet, och utbildningen är anpassad efter de andra 18-åringarna (en tjej berättade för mig att hon legat vaken hela natten i ångest över att Hultsfredsfestivalen blivit nedlagd). Vi har fått diskutera frågor av typen ”hur många sinnen har människan?”, ”är stress bra eller dåligt?”, och ”vad är en ‘olycksfågel’?”. Den sista frågan är intressant, för det verkar som att trafikforskningen har sin alldeles egna ansats till personlighetsteori.

I litteraturen till kursen framgår att 15 % av befolkningen är inblandade i (boken använder begreppet ”skyldiga till”, på juridiskt sett lösa grunder) 85 % av alla statistikförda trafikolyckor. Vidare finns riskfaktorer i form av vissa mer eller mindre vaga personlighetsvariabler. Ingen närmare analys av de 15 % av befolkningen som kallas olycksfåglar redovisas. Det konstateras bara att det finns ett samband med ”förekomsten av något eller några av nedanstånde riskbeteenden”.  Märkligt, eftersom något eller några av dessa beteenden förekommer bland ungefär 99 % av befolkningen. Det borde framgå av nedanstående lista att om man helt ska undvika samtliga beteenden/tankar, så behövs nästan en lobotomi, eller i alla fall en rejäl omprogrammering av grundläggande mänskligt tänkande. 

Riskfaktorerna är:

- Impulsivitet. ”Att handla först och tänka sedan”. En normalfördelad egenskap enligt personlighetsforskningen.

- Bortförklaringar. Det här är ett beteende, och inte en personlighetsvariabel, men enligt trafikskolan är beteendet ”mycket uttalat” bland olycksfåglar. Skulle det innebära att de gör det medvetet? Eller att det bara är ännu vanligare bland dem, än i övriga befolkningen? Det här är ett typiskt sådant beteende som alla gör, men olika mycket.

- Bortträngning. Av beskrivningen framgår (implicit) att det här liknar vad som avses mätas med Defense Mechanism Test, som används inom flygvapnet för att undersöka vilka som har tendenser att bortse från annalkande fara.

- Prestigetänkande. Här måste jag citera hela beskrivningen, för den är för komisk: ”Personer med ett utpräglat prestigetänkande kan reagera negativt på att bli omkörda. Det går deras ära för när.”

- Självhävdelse, eftersom det leder till farliga reaktioner på andras misstag.

- Reaktionsbildning. Personer som lever tillbakadraget och inom normen, och sedan i vissa sammanhang uppvisar ett helt annat beteende, ofta riskfyllt.

Som diskussionsfråga får vi sedan i grupp fundera över: Vilka typer av människor står för trafikolyckor? Gruppdiskussionen tar vid, och jag frågar mig själv om det är någon idé att problematisera. Ska jag tala om för de andra i gruppen att en lista på egenskaper inte kan översättas till en personlighetstyp? Ska jag förklara skillnaden mellan variabelorienterad och personorienterad forskning? Kanske rentav skissa upp hur en klusteranalys skulle kunna se ut? Eller blir det bara dålig stämning då? Jag bestämmer mig för att låta bli.

Efter att ändå ha poängterat detta i helgrupp, kommer nästa fråga från kursledaren: ”Fundera över vilka av dessa typer (pekar på listan ovan) ni själva är”.

Sedan byter hon hastigt ämne, som om hon känner på sig att efter detta tunga teoripass behövs något roligt som lättar upp stämningen. Trafikinstruktören berättar att precis som det är flest män i trafikolyckor, så är det också övervägande män i våra fängelser. Det häpnadsväckande, anser hon, är att dessa män ”får så otroligt många kvinnor”, som vallfärdar till fängelserna för att ha sex med våra kriminella. ”Kanske är det därför de blir brottslingar”, avslutar hon, som för att släta över hela pinsamheten, och i en enda naiv hypotes överge hela idén om att tankar och beteenden som är överrepresenterade hos en viss personlighetstyp skulle vara ansvariga för trafikolyckor/övriga brott. 

Synd, eftersom jag spontant höll med om att det inte är en mänsklig rättighet att köra omkring med ett dödligt vapen (bilen), och ville veta mer om vilka man ska undvika.

Ska bli intressant att se hur körskolan hanterar riskettan som körkortsutbildningens drogförebyggande inslag. Resterande körkortsutbildning också, för den delen. http://na.se/nyheter/2.2503/1.883668-orebroare-daliga-bilforare

Läs mer/mindre/lika mycket: Körkortsboken, Sveriges Trafikskolors Riksförbund, 2010.

DN skriver kort om Ehrenreich, som granskat självhjälpskulturens skadliga bieffekter i sin senaste bok:

http://www.dn.se/dnbok/optimismens-falska-profeter-1.1079689

Det är bra att någon granskar det här populärvetenskapliga fältet, som är fullt av ekonomiska intressen och tankefel. Dessvärre begår Ehrenreich några sådana själv. Definitionerna är vaga, och det är på det hela taget oklart hur hon ringar in fältet. Personligen tror jag att osaklig popularisering kan bekämpas med att en bättre, mer vetenskapligt robust produkt erbjuds samma målgrupp. Detta i kombination med saklig granskning och sortering. Ehrenreich verkar dock ta avstånd från hela fenomen (optimistisk tänkande, självhjälp, m.m).

Att någon har ett ekonomiskt intresse betyder inte att hen har fel. I de flesta fall kanske. Men inte alltid.

Vill du popularisera psykologi? Denna gren av vetenskapsjournalistik får en egen universitetsutbildning på distans vid Stockholms universitet, med start våren 2011. Den tvååriga påbyggnadsutbildningen innehåller förutom vetenskapligt skrivande också kurser i vetenskapsteorier såsom positivism och pragmatism, introduktion till marknadföring av ett budskap, samt en valbar del med antingen grafik eller muntlig presentation. Löpande under utbildningen kommer studenterna också få driva en blogg, där de varje dag kortfattat och lättbegripligt ska redogöra för slutsatserna i en vetenskaplig journalartikel.

- Detta är en bra karriärväg, då psykologisk kunskap är eftertraktad på arbetsmarknaden, även av företag som inte har tid att sätta sig in i komplexa problem, säger studievägledaren Frank Ärling.

Första terminen kommer 60 platser att erbjudas, med planer på ny antagning varje vårtermin. Bland de redan bokade gästföreläsarna märks namn som Natalie Angier och Mihály Csíkszentmihályi, som haft en mycket lyckad karriär av ”gör det själv”-popularisering då han gjort sin forskning känd i en bred publik i böcker som ”Finna Flow”.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.