http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1311997/pdf/jaba00061-0143a.pdf
Ett föredöme för alla som vill bli publicerade i en vetenskaplig journal.
Att ADHD är vanligt i kriminella populationer, verkar stämma. Jag ska uppehålla mig en liten stund vid följande publikation från Kriminalvården: http://www.kriminalvarden.se/upload/Informationsmaterial/ADHD_och_missbruk_fangelsedomda_kvinnor.pdf
Den hänvisar i början till en review av Robert Vermeiren:
”Vermeiren (2003) fann i sin genomgång av studier av ADHD prevalens att prevalens hos ungdomsbrottslingar varierade från 4% till 72%, den vanligaste fynden var prevalens mellan 20% och 30%.”
Som framgår i citatet är spridningen mellan studier ganska stor, och det finns många. Men sammantaget finns där stöd för att prevalensen är högre bland kriminella, än i normalpopulationen.
Igår påstod jag att de flesta studier har genomförts på subgrupper av kriminella, till exempel på vissa anstalter. Med det menar jag resonemang som det i Läkartidningen: http://www.lakartidningen.se/includes/07printArticle.php?articleId=3991
”Cirka 25 procent av internerna i våra fängelser har ADHD. En forskningsstudie på Kumla-anstalten visar att 55 procent av de grövsta våldsbrottslingarna i landet har haft ADHD i barndomen och att hälften av de nu livstidsdömda fortfarande uppfyller kriterierna för diagnosen [11].”
Referensen 11 hänvisar till ett personligt meddelande från Peter Johansson som arbetat med grovt belastade på Kumlaanstalten. Just den anstalten menar jag är en sådan lite speciell grupp kriminella som inte är representativa för kriminella i Sverige. Sedan kan ju Peter Johansson mycket väl ha tittat på hela landet, men det vore ju bra om det framgick i läkartidningen i så fall. Liknande glidningar mellan källa och prevalensrapportering förekommer i många medier.
I artikeln ur SvD jag kommenterade i fredags av Lars Lund… nånting, vad han nu heter, föreföll det som om Norrtäljeprojektet, där interner kan få Concerta-behandling efter en ADHD-bedömning, låg till grund för prevalensberäkningarna. Här är en kort beskrivning av Norrtäljeprojektet: http://www.kriminalvarden.se/sv/Fangelse/ADHD-projekt/Norrtalje-projektet/.
Lars Lundnånting skriver: ”40 procent av alla intagna på svenska fängelser har ADHD. Detta uppseendeväckande resultat basuneras nu ut i medierna som resultatet av en undersökning ledd av tre forskare vid Karolinska instititutet.”
Här missar han målet. Prevalensberäkningarna är uppskattningar, baserade på flera studier. Förutom de screeninginstrument som L.L. är kritisk till har även noggrannare utredningar genomförts på vissa av de kvinnliga internerna. Av dessa uppfyllde 29 % kriterierna för ADHD som vuxna, dock efter ett ganska stort bortfall i studien.
Vad har jag påstått då? Jo, dels att 40 % är en osäker siffra, givet spridningen mellan studier och populationer. Dels att ADHD, även om det samvarierar med kriminella beteenden, inte nödvändigtvis förklarar kriminella beteenden.
Kriminalvårdens rapport om kvinnliga interner avslutas med bland annat följande:
”Flera viktiga forskningsfrågor kvarstår när det gäller betydelsen av ADHD hos kvinnor med kriminell livsstil: är ADHD en prediktor för återfall i missbruk och kriminalitet, samt minskar behandling av ADHD risken till återfall?”
Man behöver inte vara scientolog för att påpeka att en del återstår att göra (En icke-scientolog kan göra det med större trovärdighet). För att garantera att kriminaliteten upphör kanske större åtgärder behövs. Men jag tycker som sagt inte att man behöver lämna någon sådan garanti. Behandling kan vara oerhört värdefullt ändå.
Man behöver inte heller vara rasbiolog för att ge sin in i det här forskningsfältet. Jag ska nu förklara vad jag menade i fredags med ”guilt-by association-induction”. Låt säga att Hitler var vegetarian. Jag är vegetarian. Betyder det att jag står bakom folkmorden inför och under andra världskriget? De flesta förstår orimligheten i en sådan anklagelse. Logiken är så bristfällig att jag var tvungen att ta med det. En klassisk ”erratio commedia”.
”Mellan 25 % och 45 % av de intagna (på svenska fängelser) har ADHD” Skrev Sveriges Radios Ekot för ett år sedan (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3392567). Det har under det gångna året närmast blivit en truism att en stor del av de intagna på svenska fängelser har ADHD. Jag har hela tiden undrat hur enstaka behandlingsstudier, med screeningar för deltagande, kunnat ligga till grund för en sådan slutsats. Särskilt eftersom studierna oftast har gjorts på subgrupper av intagna, till exempel särskilda anstalter som inte är representativa för svenska fängelser.
De nationalekonomiska resonemangen var ganska intressanta. Ingvar Nilsson fick uttala sig om de enorma samhällsvinsterna som gick att göra med ADHD-behandling: ”Lyckas man med den ganska måttliga nivån kommer projektet att generera en årlig vinst på 15 miljoner kronor. I ett längre 20-årsperspektiv så är vinsten en kvarts miljard, …”
Det bör noteras att ett sådant resonemang bygger på ganska många antaganden, av vilka flera inte tillhör den nationalekonomiska kompetensen. Följande antaganden kan snabbt identifieras: 1) Att prevalensen är generaliserbar, 2) Att ADHD-behandling tar bort det kriminella beteendet, 3) Att behandlingen fungerar.
Antagande nummer två är tveksamt. Även om kriminalitet och ADHD-diagnos samvarierar så finns den gamla devisen: Samband är inte orsak. Jag håller på att korsstygnsbrodera den devisen så att mina barn ska minnas den. Även om ADHD har utlöst en kriminell livsstil (vilket i sig är en slutsats med rivaliserande hypoteser), så betyder det inte att det är så lätt att avbryta den livsstilen. De faktorer som håller igång kriminaliteten kan vara mer av socio-ekonomisk art, eller identitet och sociala nätverk. Det kan t.o.m. finnas en risk att ADHD-behandling ger kriminella möjligheten att mer effektivt utföra brott, och då faller ju det ekonomiska resonemanget.
Antagande nummer 1 och 3 finns det ett antal studier kring. En av de bättre studierna har kommenterats på ett intressant sätt av Lars Lundström: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/marklig-studie-av-adhd-bland-fangslade_5845761.svd#articlecomments. Om ni inte orkar klicka på länken kan den kort sammanfattas: A) Forskarna på Karolinska Institutet som uppskattat ADHD-prevalensen på fängelser till 40 % är sponsrade av läkemedelsföretag som har intresse av att sälja en ADHD-medicin, B) Det statistiska urvalet är litet och innehåller en rad felkällor (bland annat motivet att skatta sig själv som ADHD-stereotypisk med möjligheten att få tillgång till uppåttjack), C) Lite guilt-by-association-induction, det vill säga ett försök att (med felaktig logik) förknippa forskarna på KI med en rasbiologisk syn på kriminalitet.
Min egen kommentar på samma nivå är att Anthony Burgess visade i ”A Clockwork Orange” hur man med ganska enkla medel helt kan hindra någon från ett kriminellt beteende. Men att ingreppet i individens handlingsutrymme kan vara så stort, att det ur ett etiskt perspektiv är värre än brottsligheten. Skulle man resonera helt och hållet nationalekonomiskt ska vi naturligtvis gå mycket längre när vi vill hindra brott. Men det finns en etisk dimension.
De som enligt en giltig individutredning har ADHD ska däremot naturligtvis kunna få behandling. Men det är en helt och hållet separat fråga.
Många av mina vänner har länkat till följande artikel de senaste dagarna:
http://illvet.se/manniskan/psykologi-beteende/intelligenta-barn-blir-vegetarianer
Vegetarianerna blir glada över sambandet. Alla vet ju att IQ är det närmaste ett mått på sex appeal som psykologin har lyckats konstruera (pun intended). Men jag vet vad ni tänker: Studien är gjord i England, och då kanske sociala skillnader, klass och socio-ekonomisk status förklarar sambandet? De förklarar naturligtvis en del av variationen, men inte hela.
BBC rapporterar att sambandet mellan tidigt mätt IQ och vegetarianism senare i livet var statistiskt signifikant även efter kontroll av socio-ekonomiska faktorer:
http://news.bbc.co.uk/2/hi/6180753.stm
Sedan är det ju inte så svårt att få statistisk signifikans med ett urval på över 8000 personer. Vi pratar om 5 poängs skillnad. 104-99 för kvinnor, och 106-101 för män. Finns det något som tyder på att skillnader i den storleken har någon som helst praktisk signfikans? Förutom då att öka chansen för vegetarianism…
Som argument för en vegetarisk livsstil är det närmast förlöjligande. Betydligt mer relevanta argument finns i jämförelser av energi- och vattenåtgång vid produktionen. Ska alla människor på jorden ha mat år 2025 behöver vi fler vegetarianer. Sedan kan jag tycka att sex-appeal finns där ändå, oavsett några poäng hit eller dit på ett tjugo år gammalt IQ-test…
Senaste Uppdrag granskning ger ett starkt exempel på hur dåligt utredningsarbete kan skapa mänskligt lidande: http://svtplay.se/t/103535/uppdrag_granskning . En av grunderna i rättsäkert utredningsarbete är att ha ett berördperspektiv, och i detta fall skulle det inneburit att familjehemmet och barnen borde ha hörts i ärendet innan beslut. Deras versioner borde dessutom bli bestyrkta av dem själva. Om man som social utredare inte kan enas med den berörda finns en enkel lösning: Lägg versionen som bilaga till beslutsunderlaget.
I programmet uttalar sig Bo Edvardsson, som lärt mig många av de verktyg i kritiskt tänkande som jag använder. Han är docent i Örebro, med den gamla typen av docentkontrakt som innebär något så gammaldags som anställningstrygghet. I hans fall innebär det akademisk frihet, och utrymme för kritiskt tänkande utan risk att förlora jobbet. Detta har betytt mycket för innehållet i hans kurser.
På whyteboarden här har någon student klottrat ett antal begrepp de lärt sig av Bo. Man kan vara kritisk och samtidigt underhållande. Känn på följande vokabulär.
Begrepp inom kritisk utredningsmetodik – topp 10 (egna förklaringar)
1. Tokerikedjelagen
- Där man hittar ett tankefel tenderar man att hitta flera. Ungefär som att en tokighet föder en annan. Ett besläktat, mer etablerat begrepp är ”skräp in- skräp ut”, som innebär att dålig datainsamling alltid ger ett dåligt resultat.
2. Vulgofreudianskt
- Freudianska termer har smittat ner vardagsspråket och fått en minst sagt breddad betydelse. Till exempel säger många att de förträngt vart de lagt bilnycklarna.
3. Kryssboxarnas tyrrani
- I enkäter utan utrymme för kommentarer tvingas försökspersoner välja mellan ibland ej uttömmande alternativ. Är du man eller kvinna? Är du student, antälld, eller egen företagare? Formuleringarna vittnar om svart-vitt tänkande.
4. Klippcollage / skräp / dödskallemörkt mish-mash
- Begreppet ”utredning” missbrukas ofta för pappersprodukter som inte lever upp till de definitionsmässiga kraven på en utredning. Bland annat kanske frågeställning saknas, varför det blir omöjligt att ens bedöma om innehållet är relevant (det ska ju bedömas utifrån frågeställningen). Det blir då fritt fram för ”utredaren” att klistra in vilka uppgifter som helst utan urvalsprincip.
5. Pannkakeism
- ”Om det stelnar i formen gör det inget att logiken faller platt”. I verksamheter med organisationspsykos (destruktivt grupptänkande där många går i samma tankeled utan att ifrågasätta gruppen – läs t.ex. Irving Janis om beslutet bakom Grisbuktsinvasionen) faller logiken i utredningar ofta så platt att det blir pannkaka av alltihop. Om detta upprepas finns risk för en närmast ideologisk utgångspunkt att fortsätta jobba på samma sätt – pannkakeism.
6. Tänkandets död
- Process i kognitiv utveckling som kan drabba en annars välutbildad person som jobbar för länge inom en organisation där pannkakeism råder. Se 5.
7. Zombiepsykolog
- Psykolog som drabbats av tänkandets död. Se 6.
8. Error flummicus
- Tankefelet att tro att det är fritt fram att flumma hur mycket som helst i en utredning.
9. Soppkok
- Utredningsprodukt i personalgrupp som skvallrar för varandra till den grad att skvallret från utredning X påverkar innehållet i utredning Y, ofta även vice versa.
10. Knölargument (ad hominem)
- Argument som riktar in sig på person istället för sak. ”Vi ska omhänderta barn X eftersom mamma Y är en knöl”.
Det sägs att eskimåer har 47-193 ord för snö (enligt Joakim Pirinen kuksnö, fittsnö, jävla snö, förbannade snö, skitsnö, osv.). Bo Edvardsson har minst lika många ord för ”bristfälligt utredningsarbete”. Det är en mörk verklighet han jobbar i. Då måste man få ha lite roligt också. Uppriktigt tack, Bo, för din demokratiska och akademiska gärning!
Är tillbaka i dödskallegrottan (datasalen ”hispan” på Örebro universitet) efter konferensen ps10. Konferensen startades av studenter, för studenter, med studenter, och utgör en betydande del av samverkan och umgänge mellan psykologstuderande vid olika lärosäten. Heder till alla som lagt ideella timmar på detta.
I år prövade arrangörerna i Göteborg att viga hela lördagen åt open space-konferens. Istället för traditionella föreläsningar, fick alla som ville lyfta upp ett ämne på plats och samla en seminariegrupp kring sig. Spontant, demokratiskt, roligt.
Jag lyfte naturligtvis ämnet: ”Kritik i sammanhanget snabba populariseringar” och fick snabbt ett rum fullt av intresserade deltagare. Bland dem en journalist från psykologtidningen, vilket var välkommet. Journalister är ju en viktig målgrupp för diskussionen.
I inledningen tog jag upp ett par historiska exempel. Ett av dem var hur populariseringen av intelligenstestning av rekryter till USA:s armé inför första världskriget ledde till ifrågasättande av demokratins grunder. Eftersom rekryternas begåvning var för låg drog bl.a. McDougal slutsatsen att den allmänna begåvningen av befolkningen var för låg, och att demokrati innebar ett ”massans förtryck”. Ett tankefel eftersom mitten av normalfördelningen borde kallas ”normal begåvning”, och kurvan ritas om efter den största utprövningen av testen i historien.
Därefter pratade jag lite om fördelar och nackdelar med att psykologi populariseras så snabbt och enkelt idag, i många medier. Fördelarna är att kunskap blir tillgänglig för många, vilket är viktigt i ett demokratiskt samhälle; och att intresset för psykologiska frågeställningar ökar när kunskapen sprids brett. Nackdelen är att felaktig information sprids med för dålig kvalitetskontroll, bland fallgroparna finns: bristande individualisering (samma lösning för alla), att få tar hänsyn till multigenes (har någon hittat en utlösande faktor så räcker det att skriva om), och att icke-naturalistiska begrepp behandlas som naturalistiska begrepp. Något jag ska fördjupa mig i vid tillfälle.
I diskussionen kom flera intressanta frågor upp. Journalisten frågade om det jag gör kan leda till rädsla att yttra sig i psykologiska frågor. Vi enades kring att psykologer absolut ska våga gå ut med den kunskap de sitter inne med. Att forskning och klinisk verksamhet, och de insikter vi fått, ska spridas i demokratisk anda. Men också att de kritiska redskapen, och förmågan att hantera att olika perspektiv står i konflikt med varandra, behöver vara tillgängliga för människor i en demokrati. Att många efterfrågar raka, enkla svar är något som journalister behöver förhålla sig till. Att det inte alltid finns enkla svar måste de också förhålla sig till.
Slutligen försökte vi dra konsekvenser om framtiden för psykologer. Förbundet behöver vara duktiga på att beskriva vår kompetens och tydliggöra den. Vi psykologer behöver lära oss mer om paketering, kommunikation, och modet att uttala oss. Och kanske behövs en internetguerilla i stil med www.mediekritik.nu, som kan kvalitetssäkra psykologiska uppgifter på weben.
Tack till alla som deltog i seminariet!
Jag vet inte hur många kommunpsykologer jag pratat med som haft samma problem i sitt utredningsarbete. Trycket är hårt från föräldrar, lärare, ibland elever själva, att få en ADHD-diagnos. Varför? Jag ska föreslå några hypoteser:
- Om en elev har en diagnos blir det lättare för skolan att förklara bort eventuella problem i beteende, inlärning, studiesituation utan att beskylla sin egen bristande pedagogiska förmåga. Den här hypotesen är cynisk, och jag vill helst inte tro att skolpersonal resonerar på det sättet (men det kan förekomma).
- För eleven och föräldrarna kan det ibland krävas en diagnos för att få vissa stödinsatser från kommunen. Det är enligt mig en felaktig praxis. Kommunerna borde låta sina psykologer bedöma behovet av insatser, och sätta in dem därefter. Frågan om en diagnos passar som etikett på en viss elev ska vara frikopplad från den bedömningen. Så arbetar också många kommuner.
- För en förälder som tycker att en situation är omöjlig att hantera kan en diagnos lätta lite på ansvarsbördan. Särskilt om det finns goda belägg för att diagnosen inte beror på miljöpåverkan eller föräldrarnas beteenden. I själva verket ökar omgivningens ansvar om ett barn har en diagnos.
Oavsett om någon av de här hypoteserna hjälper till att förklara varför diagnosen är så populär nu för tiden, ska jag kritisera ett litet stycke populärjournalistik i ämnet:
http://svt.se/2.108068/1.2169191/adhd_kan_bero_pa_generna
Gener påverkar bland annat (mycket grovt uttryckt) hur kroppen ser ut och vilka transmittorsubstanser, hormoner, och responser den producerar. Kroppens funktioner och responser försätts sedan i en situation där de kan vara lämpliga eller ej. Att till exempel springa runt som en tätting kan vara adaptivt i ett skottdrama, men inte under högläsningen i klassrummet. Gener bidrar till individuell variation, och kan hjälpa till att förklara varför vissa har lättare än andra att styra sin uppmärksamhet, eller hålla tillbaka impulser.
Det som krävs för att få en ADHD-diagnos är bland annat att uppmärksamhets- och impulskontrollproblem ska yttra sig i minst två domäner i livet (t.ex. både i skolan och i hemmet). För att problem med uppmärksamhet och impulskontroll ska skapa problem i de miljöer där barnen vistas krävs också att de miljöerna ställer vissa krav på uppmärksamhet. En diagnos är aldrig aktuell oberoende av omgivningens krav.
Artikeln skulle vinna så oerhört mycket i stringens om de istället för ADHD skrev ”problem med uppmärksamhets- och impulskontroll”. Men det drar sina läsare att skriva om en kategori, en diagnos. Ansvaret kan förläggas till biologin. Istället för att fundera över sockret i maten, eller om ständigt tv-tittande är bra, kan man svära över sina föräldrars föräldrars gravar, för innehållet i det DNA man själv fört vidare.
Landets kulturredaktioner är inte vad de brukade vara. Vem läste senast ett riktigt bra reportage i en lokaltidning om kultur? Tja, Borås har väl en hyfsad satsning på detta. I övrigt är det tunnt. Det är tråkigt, eftersom det ofta är kulturredaktionerna som tar ett kritiskt och historiskt grepp om psykologin.
Men ett ljus i tunneln är ”Kulturdelen” – en tidning med start på weben på torsdag. Jag kommer att skriva korta inlägg om mitt lokala kulturliv ur ett psykologiskt perspektiv. Under hösten planerar jag en fenomenologisk kommentar av en krigsfotoutställning, och en socialpsykologisk recension av högmässan i Nicolaikyrkan. Att det får plats tycker jag tyder på en intellektuell öppenhet hos redaktionen. Den som vill se lanseringen, komplett med min lyrik, beger sig med fördel till Hjalmar Bergman salen i Örebro på torsdag klockan 18.00.
När jag under åren 2004-2009 undervisade i Psykologins historia vid psykologprogrammet i Örebro slängde jag ofta in referenser från skönlitteratur, pjäser, filmer, och dikter. Aldous Huxley har på ett utmärkt sätt kritiserat både politiska ideologier och psykologiska teorier i sin Brave new world. Födslokontroll tillämpas i den framtidsromanen genom preventivmedel i bälten, så kallade Malthusianska bälten. På den vägen kommer man på ett roligt sätt in på hur Thomas Malthus hjälpte till att fylla en lucka i Darwins tidiga teoribygge. Hur Behaviorismen kan tillämpas exemplifieras på ett skräckinjagande sätt i A Clockwork Orange. Vetenskapsteori, och att söka efter det okända, manifesteras i ren rymdpoesi i Stanislav Lem‘s Solaris. Tillsammans gör de undervisningen förhoppningsvis mustigare och mer underhållande. Eller så framstår jag helt enkelt som en riktig nörd, och det ska inte heller underskattas ur ett pedagogiskt perspektiv.
Under hundra år har skönlitteraturen avbildat, gjort karikatyr på, och kritiserat psykologin. Nu är det alltså dags att låta psykologin belysa kulturen. Inte som psykodynamisk hermeneutik, utan modern psykologi. Kom gärna med förslag på vad som kan vara intressant att belysa!
Önskar att jag kunde ta hand om den här verksamheten lite bättre just nu. Slutfasen på en spännande valrörelse, alltid en grogrund för populistiska utspel om hur människor fungerar och vilka behov de har. Terminsstart på psykologprogrammen, också en källa till behovsökning av min ideella tjänst. Men det är just de här sakerna som gör att det kommer bli ont om tid ett litet tag framöver. Jag kandiderar till riksdagen, och även om jag inte är någon toppkandidat, så går en del tid åt till kampanjandet. Om ni undrar vilket parti, så får ni kolla upp det någon annanstans, men jag har redan i ett tidigare inlägg (om tvångsvård av unga) förklarat vikten av att omsätta yrkesetiska principer i praktisk handling.
En tydlig motståndare är dock Sverigedemokraterna, särskilt med deras utspel om en ”egen kartläggning” av våldtäktsdomar i Sverige. De har tittat på ett urval (man kan undra varför de inte tittade på alla) av domar, konstaterat att de har ökat, under en period då invandringen också har ökat. Redan här finns en del metodfel som skulle få en a-kursstudent på vårt program att slita ärmarna av sin skjorta i ren iver över att få såga sönder rapporten. 1) De två variablerna (invandring och våldtäktsdomar) är godtyckligt sammanblandade, ingen hållbar teori om orsak och verkan anges. 2) Frågeställningen är irrelevant. Det finns inget intresse av detta, vare sig politiskt eller vetenskapligt. För tänk på de praktiska konsekvenserna. Vad ska man göra om en viss grupp är överrepresenterad? Ska man säga till nämndemännen i rätten att vara snällare i bedömningen av den gruppen, eftersom de riskerar att överepresenteras i domarna? Faktiska våldtäkter är det ju inte tal om, och dem vet vi väldigt lite om, ingenting i den här rapporten. Eller ska vi, som psykologstudenten Mikael Glännström annmärkte, utvisa alla män eftersom de utgör i princip 100 % av våldtäktsskyldiga? Nej, undersökningen borde helt enkelt aldrig ha genomförts, är det korta svaret. 3) Ökningen förklaras till viss del av en förändrad juridisk definition av ”våldtäkt”. Den tidigare definitionen utelämnade många sexuella övergrepp som dock ingick i andra rubriker. Att antalet våldtäktsdomar då ökar samtidigt som vissa andra sexualbrott minskar är alltså naturligt (även om man självklart önskar att inget av brotten hade begåtts). 4) Urvalet av domar är inte representativt. 5) I definitionen av ”invandrare” ingår andra generationen, alltså svenskfödda, vilket boostar statistiken rätt saftigt. 6) När SD bryter ner siffrorna på lokal nivå framstår det som enormt löjeväckande att sätta procentsatser på de små grupperna det handlar om. ”75 % av dömda våldtäktsmän i Gävle är födda i mellanöstern”, sade Jimmy Åkesson i ett tal i Gävle. Av de 5 domarna det handlar om var det dock 3 st (dvs 60 %, om man nu ska missbruka procenttecknet på samma sätt). Men i rapportens urval ingick bara fyra av fem domar. Vet inte vad som är löjligast, att göra ”statistiska urval” när populationen fem personer, eller att redovisa det som en procentsats. Valet mellan skratt och gråt är dock enkelt: bägge.
Jerzy Sarnecki’s svar är ganska underhållande: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sds-rapport-far-icke-godkant_5193703.svd
Det här är ett av många exempel på varför September månad innehåller viktigare uppdrag än att blogga. Men kom ihåg att de grundläggande principerna bakom kritiskt tänkande finns i kunskap Ni alla bär med er från första terminen på universitetet, eller andra året på en hygglig gymnasieskola, eller frukostbordet i en diskussiongrad familj, eller det sunda förnuftet bakom den enkla frågan: vilka belägg finns?
Kom också ihåg att rösta i alla tre valen, helst på någon som klarar av att föra en någorlunda vettig diskussion kring dessa principer. Inte som Sverigedemokraten jag träffade på torget i min kommun som sa: ”Du är för ung för att veta något”.
Tankefel i tolkningen av populärpsykologi, del 3: Anchoring & adjustment
http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/4/4950/LKT0639s2859_2863.pdf
Jag minns ett samtal med Lyckobloggens Göran Hådén en gång för länge sedan. Han sa, angående gen-miljö-debatten, att ”Såvitt jag förstår är det både gener och miljö som inverkar. Den positionen borde hålla resten av livet” (citat fritt ur minnet). Troligtvis håller det, på så vis att mycket få människor har behov av mer nyanserad information för att klara av sina dagliga liv. Debatten om gener eller miljö har för länge sedan avslutats. Idag pågår istället en debatt om hur de samverkar med varandra. Tre exempelbegrepp är: Aktiv, passiv, och reaktiv interaktion. Aktiv innebär att någon med viss genetisk grunduppsättning väljer att vistas i vissa miljöer. Passiv innebär metodologiska problem i forskningen, att de som ger generna (föräldrar) också ger en viss miljö (hemmet). Reaktiv innebär att omgivningen reagerar på olika sätt på människor med olika genetiska grunduppsättningar, vilka då till stor del får olika miljöer. Sedan tillkommer interaktioner mellan gener, och mellan miljöer, samt interaktioner mellan olika personers gener, via miljön. Göran klarar sig dock, när han ska skriva ett blogginlägg, en politisk motion, eller laga vegetarisk mat åt sina vänner, med att veta att det är både gener och miljö som inverkar.
Den här metoden för alldaglig kunskap kan kallas ”Anchoring”. Man sätter ner sitt ankare någonstans i verkligheten, inte vid någon av ytterligheterna i debatten, utan någonstans mitt emellan. Tversky och Kahneman har studerat denna process, i sin utmärkta forskning om mänskliga genvägar i tänkandet, troligtvis evolutionärt utvalda för att de snabbar upp beslutsprocesser.
En kompletterande process är ”adjustment” (anpassning, eller justering). Om en studie visar på stark genetisk tyngd i någon särskild diagnos, t.ex. Depression (nedsänkning), som kanske motiverar rubriken ”Gener viktigare än miljö”, så tänker många (som kanske tillhör de 10 % läsare som inte bara sett rubriken, utan även ingressen) att ”då är det mer än 50 % genetik”. En slags justering från det ursprungliga ”både och”. Tänker man på det en minut, så finns det uppenbara problem med slutsatsen. 50 % förklarad varians kräver justerade samband på > .70. Även om sådana mått finns med, så är de i regel begränsade för vilka grupper och tidpunkter de gäller. Kommer preventionsvetare på bättre sätt att undvika depression, så kan miljöns inverkan öka (de som kommer åt preventionen klarar sig).
På tal om något helt annat: Snart kommer en ny upplaga av den australiensiska socialpsykologen David Myer’s lärobok ”Social Psychology”. I den diskuterades förut ”adjustment” utan ”anchoring”, vilket blir märkligt eftersom det är komplementära processer. Men nu har de, på min inrådan, ändrat det och tagit med bägge processer. Bland annat. Nog om mig.
Vart ville jag komma med det här blogginlägget? Jo, ca 90 % av alla som ser en populärpsykologisk artikeln läser bara rubriken, och ställer då informationen i relation till sitt ”ankare” i ämnet. 10 % läser ingressen, och har då möjlighet att ”justera” sitt ankare efter artikelns budskap. Mycket få gör någon egentlig analys av vad som sägs. Men det händer. Där slutar jag för idag. Äh, vad ska jag säga. Det är fredag. Här kommer Phd Comic’s vinkling på rubriksättning:
